292 dess det folkliga rättsmedvetandet hunne att mera bestämt orientera sig i en bestämd riktning eller till dess vetenskapen nått fram till säkrare resultat, måste i varje händelse anses innebära en mycket ofarlig ståndpunkt.» Frågan om vad folkopinionen vid denna tid i själva verket ansåg om dödsstraffet vore värd en undersökning. Det är märkligt att se hur man från båda sidor åberopade ett stöd från denna opinion för sin mening. Lr den synpunkten kan det beklagas alt någon folkomröstning inte kom till stånd; Ekebergs invändningar mot en sådan hade å andra sidan helt visst fog för sig. I likhet med Sydsvenska Dagbladet Snällposten hävdade Aftonbladet, som vid denna tid var ett språkrör för högern, att den allmänna meningen i landet var för dödsstraffets bibehållande; tidningen instämde med reservanterna Rogberg och Spens i lagutskottet i deras förmodan att »i det stora hela taget allmänheten, likgiltig för teorier, torde vara tillfreds med den gällande lagstiftningen.» (AB 5/4 1921). Samma tidning anställde också med anledning av lagutskottets utlåtande en enkät bland ett antal kända personer om deras åsikt. Svaren kan förvisso inte sägas ersätta en allmän opinionsundersökning men är av intresse som tecken på att meningarna om dödsstraffet ännu var ytterst delade. Tidningens fråga —ställd till »ett antal intresserade och sakkunniga» löd; »Anser Ni, att riksdagen nu bör besluta dödsstraffets avskaffande i överensstämmelse med den föreliggande propositionen?». Sammanlagt 22 svar publicerades, varav 9 från präster, 1 från en statsvetare, 2 från jurister, 4 från läkare oeh 4 från högre officerare; därtill från Sven Hedin och matematikern Gösta Mittag-Leffler. För Mittag-Leffler var agitationen för dödsstraffets avskaffande djupast inte annat än »ett uttryck för den materialism, som mer och mer gripit vårt folk.» Tron på ett liv efter detta är försvunnen, livet synes vara människans enda oförytterliga egendom, hur eländigt det än må gestalta sig; alltså vill man ej beröva henne detsamma. Annorlunda ter sig problemet för den som tror på ett liv efter detta. Vid en rätt beredelse till döden händer ofta, att »den dödsdömde inträder i det nya livet med andra och ljusare fiirutsättningar än vad som i regel torde vara fallet vid avslutandet av ett livslångt fängelseliv.» Sven Hedin ansåg att samhället måste befrias från grova mördare; dödsstraffet är ett nödvändigt vapen mot missdådare, som »måste handhavas med den djupaste ansvarskänsla inför Gud och människor.» och för alla missdådare är det något så fasansfullt att »dess blotta tillvaro
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=