289 fets försvar och trots Tryggers energiska ingripande blev det en förvånansvärt stor majoritet för dödsstraffets avskaffande: 62 mot 23. Lägger man i hop rösterna i bägge kamrarna får man 178 för avskaffande mot 71 för bibehållande av dödsstraffet. Reformens motståndare utgjorde alltså i andra kammaren endast 29 % och i första kammaren 27 % av de röstande. Med hänsyn till att högerns andel i kamrarnas medlemsantal vid 1921 års riksdag utgjorde 30,5 resp. 24,5 % är det mycket som talar för att Social-Demokraten hade rätt i sin bedömning av voteringsresultatet att vänsterpartiernas och jordbrukargruppernas representanter troligen enhälligt varit för reformen som dessutom fått någon enstaka röst från högern. Det var förvisso ett historiskt ögonblick när voteringsresultatet i första kammaren kungjordes. I och med dess bifall till propositionen var dödsstraffet struket ur den allmänna lagen varo där och — om man låter lagkommitténs utlåtande 1832 beteckna början — efter en nära nittioårig strid för dess avskaffande. Richert blev nästan sannspådd i den förhoppning han uttalade 1844, att denna straffart skulle vara avskaffad femtio år efter hans död. Den formella stadfästelsen på reformen kom genom lagen om ändring i vissa delar av strafflagen den 3 juni 1921 och den samma dag utfärdade lagen om ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten.^^ »En övermogen reform», det var Social-Demokratens karaktäristik av riksdagsbeslutet 1921). Tidningen syftade därmed på den starka anslutning som reformen fick t. o. m. i första kammaren. »Övermogen» var den efter allt att döma även så till vida, att den varken närmast före eller omedelbart efter avgörandet den 7 maj synes ha givit anledning till någon livligare debatt i pressen. Stickprov har i varje fall givit ett mycket magert resultat. Någon pressagitation för eller emot reformen av den omfattning varmed man bland exempelvis på 1860- och 70-talen diskuterade dödsstraffets vara eller icke vara finner man inte när straffarten faktiskt ströks ur lagen. Den socialdemokratiska pressen anslöt sig helt till samma linje som Social-Demokratens. I övrigt var opinionen i pressen delad. Dagens Nyheter medgav (7/5 1921) att man till en viss grad kan förstå de invändningar mot reformen som härrörde från erfarenheterna från världskriget och dess följdföreteelser i fråga om sedernas förråande och samhällsbandens upplösning, men andra hänsyn väger mera; framför allt ansåg tidningen i sitt yttrande att fångvårdsstyrelsen träffat den psykologiska efter en månghundraårig tilldödsstraffets avskaffande i allmänna lagen (9/5 om
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=