288 svårigheterna ökas att åter sätta bilan i gång, och det synes mig, somomi själva verket detta ständiga benådande är det starkaste och mest slående beviset för att lagen i denna del alltmera råkat i strid med det allmänna rättsmedvetandet. Nådeinstitutets syfte är just att så att säga korrigera den ordinarie lagtillämpningen och bringa den i överensstämmelse med det allmänna rättsmedvetandets krav.» I sitt anförande i första kammaren hänvisade han även till Ulrik Leanders och Fredrik Blocks sakkunniga inlägg i förmiddagens överläggning i medkammaren. Gentemot dem som hävdat att kravet på dödsstraffets avskaffande var ett utslag av alltför stor känslighet och av missriktad humanitet framhöll han att centralgestalten sedan flera år i striden för denna reform var Johan Thyrén. »Finnes något namn, om vilket man kan säga, att det icke har någonting gemensamt med pjunkighet och falsk humanitet, torde det väl vara hans.» Spens och Rogberg hade i debatten framfört tanken att frågan vore värd en folkomröstning — riksdagen hade just för sin del första gången beslutat införandet av detta institut, en grundlagsändring som trädde i kraft 1922. Ekeberg motsatte sig bestämt ett sådant förslag. Frågan vore alltför invecklad för en folkomröstning och framför allt: I en fråga av denna natur kan mycket väl rena tillfälligheter spela in, »till exempel en uppjagad folkstämning, som uppstår på den grund, att inom nära liggande tid något synnerligen upprörande brott blivit begånget.» Brottslighetens omfattning är oberoende av dödsstraff eller icke dödsstraff —det var ett av Ekebergs främsta argument, liksom det var Thyréns. Men det fanns också andra skäl. tungt vägande, för den föreslagna reformen. Ekeberg sammanfattade sin och reformvännernas ståndpunkt i några komprimerade satser där man endast saknar hänvisningen till den psykiatriska forskningens rön om den mer eller mindre uttalade abnormiteten hos mördare och andra grova brottslingar: »Då sålunda tron på dödsstraffets nytta vederlägges av erfarenheten, då de ständiga benådningarna visa. att detta straff icke längre uppbäres av rättsmedvetandet, då avrättningen enligt mitt förmenande är mera ägnad att hålla låga drifter vid liv än att stävja dem och då särskilt tron på dödsstraffet såsom korrektiv mot sociala och politiska omvälvningar är en villfarelse och en farlig villfarelse, är jag ... av den fasta övertygelsen, att det vore lyckligt, om kammaren i dag fattade det beslut, som våra förfäder stodo så nära att fatta för över ett halvt sekel sedan och som medkammaren i dag på förmiddagen ånyo fattat —jag vet icke för vilken gång i ordningen.» Trots första kammarens traditionellt starka uppslutning till dödsstraf-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=