27 fördraget. Det är hans första tes. Den andra: dödsstraffet är inte nödvändigt, ty oekså hotet om ett hårt livstidsfängelse kan avhålla en potentiell mördare från att fullfölja sin avsikt. Rättvist är ett straff endast så långt att det avskräcker från brott; dödsstraffet överskrider denna gräns och är alltså orättfärdigt. För det tredje: dödsstraffet är inte lika effektivt som livstidsfängelset. Den åskådliga bilden av ett långvarigt lidande i fängelset har en långt mer avskräckande effekt än det snabbt exekverade dödsstraffet. Tanken var dock ingalunda ny. Den möter bl. a. hos Karl XII.'* Slutligen; staten ger medborgarna ett dåligt exempel genom avrättningar. Det är absurt att lagarna arrangerar offentliga mord för att avhålla medborgarna från mord. Mängden blir inte avskräckt men väl uppeggad.^ Voltaire skyndade sig att anonymt utge en beundrande kommentar (1766). Becearias skrift föranledde såväl instämmanden som skarpa protester. Mirabeau och den betydande franske juristen Pastoret följde den toskanske markisens idéer. Hans landsman Filangieri —från Neapel —delade visserligen Recearias humanitära syn men ansåg likväl, att dödsstraffet borde bibehållas men tillämpas i starkt minskad omfattning.^ De nya tankarna på straffrättens område satte igång en storm i flera av Europas samhällen. De ledde till praktiska åtgärder i Toscana och Österrike. Kejsar Josef II och hans broder, storhertig Leopold, senare hans efterträdare pä kejsartronen, upphävde sålunda dödsstraffet i sina stater, ehuru det snart återinfördes. Men dödsstraffets tillämpningsområde förminskades och monarkernas nådepraxis förhindrade i allt större utsträckning att straffet verkställdes. Det ersattes med fängelse. I Förenta staterna argumenterade Franklin och andra emot dödsstraffet. Även i vårt land har Becearias tankar haft ett betydande inflytande. För Gustaf III och hans reformverk var de väsentliga. Inom den samtida straffrättsliga doktrinen finnes han citerad, så av Calonius i hans Abo-föreläsningar.'^ Monarkt'ii visade med cirkuläret 1777 till rikets överdomstolar sitt intresse för dödsstraffsproblematiken. I likhet med vad fallet varit under ett äldre tidsskede och framför allt med motsvarande förordningar i främmande länder föreskrev konungen nu, att ingen dödsdom finge verkställas förrän den undertecknats av honom. Därmed ålade han monarkerna den tunga bördan att pröva varje enskilt fall, där den åtalade fråndömts livet —ej endast nådevägen utan varje dödsdom skulle omprövas.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=