287 och oni det hade visat sig genom brottets svåra beskaffenhet eller eljest genom upprepade brott, att en brottslig vilja icke kunde rättas, då vore dödsstraffet en lika berättigad straffart som övriga i strafflagen upptagna straffarter. I avseende å grymhet framhöll man att man nog kan tänka sig, att en lika stor grymhet låg i livstids straffarbete. Den uppfattningen ansluter jag mig fortfarande till.» Den åsyftade filosofiprofessorn torde ha varit Sigurd Ribbing.^** Östbergs yttrande föranledde en replik från den liberale borgmästaren A. O. Rune i Västervik. Även han hade i Uppsala studerat satsen att staten har rätt att tillgripa dödsstraff mot den brottsling, vars vilja inte stod till att rätta. Men redan då hade Rune sagt sig: Hur kan man vara säker på att denna brottsliga vilja icke går att rätta? Ar det rätt att på ett antagande därom tillämpa dödsstraff på honom? I den föregående sammanfattningen av debatten i första kammaren har frågan om dödsstraffets bibehållande eller ej i krigsartiklarna inte berörts. För Lindhagen var detta i själva verket huvudfrågan; straffets avskaffande ur allmänna lagen betraktade han närmast som ett. om ock sent, exekverande av det testamente som redan 1861 års lagstiftare i grund och botten efterlämnat. Om denna sin uppfattning gav han klart besked i sitt eget bidrag till första kammardebatten. Till sin besvikelse måste han konstatera att det av talarna endast var Carl Romanus som stiidde honom i fråga om krigsartiklarna. Både Åkerman och Alexanderson tog bestämt avstånd från tanken att upphäva dödsstraffet där, och reservanten Jacob Larsson tog t. o. m. tillbaka sitt yrkande pä denna punkt. Det största intresset samlade sig kring justitieministerns anförande. Av naturliga skäl kom Ekeberg att lägga tyngdpunkten i sitt framträdande just i första kammaren; här kunde han också utnyttja argument som tidigare på dagen framförts i medkammaren. I sitt anförande utvecklade han huvudpunkterna i sitt yttrande till statsrådsprotokollet i samband med beslutet om propositionen men ägnade särskild uppmärksamhet åt några skäl för bifall till denna. Ekeberg framhöll att antalet dödsdomar gått tillbaka i takt med fängelsernas utbyggnad, en iakttagelse som man för vårt lands del kan göra frän 1860-talet. ansåg han. Han pekade på nådeinstitutets allt vidsträcktare tillämpning: »Det är alldeles tydligt att för varje år vi avlägsna oss från det sista ödesdigra året 1910
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=