286 För utskottsreservanterna, dödsstraffets försvarare, talade i första hand Spens och Rogberg. Något nytt tillförde de ej debatten i sak. Rogberg framförde på nytt sin flera gånger tidigare deklarerade uppfattning att folkopinionen alltjämt höll på dödsstraffet. Bägge tog dock avstånd från lagrådets mening att dödsstraffet borde bibehållas för politiska brott. Lagrådet fick å andra sidan stöd av Trygger, som försvarade dödsstraffets nödvändighet såsom yttersta garant för rättsordningens och samhällsordningens bestånd lika energiskt —och lika fränt, delvis även sarkastiskt —- som han gjort i egenskap av ordförande i lagutskottet 1908 och 1909. Statistikens vittnesbörd ville Trygger inte tillmäta större värde. Att de grova brotten inte ökats utan snarast minskats i länder, där dödsstraffet avskaffats, berodde enligt hans mening på att sådana brott över huvud taget minskat i takt med en ökad kultur. Men därmed är ju ingalunda bevisat att straffet är obehövligt i extrema fall. Om det alltså är nödvändigt för samhällets bestånd kan man inte heller anse det motbjudande att använda det. Tvärtom är det tillbörligt att så sker. Visst är en avrättning pinsam att bevista och tilloch med att höra skildras, men lika smärtsamt är att läsa om hur brottslingen behandlat sitt offer. Den känslan blir rent av bitter om man har den uppfattningen att brottet kunnat utföras därför att lagstiftaren varit för slapp. Över huvud taget bör man inte utan giltiga skäl »städa i lagarna», hävdade Trygger; man kan gott i denna orostid se tiden an. Yttrandet föranledde Alexanderson till repliken att det ju dock inte bara är en städning i strafflagen, om man principiellt därur tar bort statens rätt att som straff taga en människas liv. Ett inlägg från dödsstraffsförsvararnas sida bör till sist dragas fram: kammarrättsrådet Johan Östbergs. Det är av intresse som belägg för att boströmianismen ännu utövade sin verkan bland jurister som skolats i Uppsala. Östberg, en av de säkra högermännen i kammaren, hade inte kunnat rubbas i den uppfattning i frågan som han behållit från sin Uppsalatid: »Där diskuterade man då mycket livligt frågan om dödsstraff eller icke dödsstraff. Jag hade tillfälle att höra en nu avliden professor i filosofi, som utvecklade sina åsikter om straffets art och begrepp. Han framhöll, att man visserligen icke kunde gilla avskräckningsteorien, om också alla straff i högre eller mindre grad som följd hade med sig, att de verka avskräckande. Detta var dock icke straffets mål. Straffets mål var att bättra den brottsliga viljan.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=