285 sagt, »därför att man tror på denna nödvändighet. Det är således tron allena, som även här skall göra till fyllest.» Ännu närmare åttio år efter det att dessa ord uttaladt's behöll de alltså sin kraft som argument för dödsstraffets motståndare; alltjämt fanns det skäl att citera dem i riksdagen. Lindhagen och andra hade klandrat utskottet för att det inte velat proklamera »livets okränkbarhet» som grundval för samhällslivet utan främst fäst sig vid om dödsstraffet är nödvändigt för samhällsordningens bestånd eller ej. Nils Alexanderson utvecklade bakgrunden till utskottets motivering: Vi har inte velat sätta oss till doms över det som våra förfäder ansåg nödvändigt, sade Alexanderson, eftersom det på deras tid inte fanns någon annan möjlighet än att tillämpa dödsstraff —någon ordnad fångvård fanns ju inte på den tiden. Den praktiska frågan är nu om vi för framtiden vill proklamera satsen att livet är okränkbart fiir statens straffande hand. Det gör vi i själva verket genom att avlysa dödsstraffet ur den allmänna lagen. »Vi göra det helt enkelt därför, att vi anse, att det icke längre är klart, att dödsstraffet är en nödvändighet för det nutida samhället, och att detta straff är av en innebiird sådan, att samhället icke längre kan tillåta sig det.» Alexanderson konstaterade också att den grova kriminaliteten sedan ett sekel tillbaka hade ofantligt minskats samtidigt med att strafflagarna mildrats. Varför skulle vi inte kunna taga denna statistik för god, frågade han. Vad är det som försvagar dess beviskraft? Frågan var riktad till dödsstraffets förespråkare, som ju underkände statistikens vittnesbörd om dödsstraffets oförmåga att verka avskräckande. Åkerman och Alexanderson sekunderades bl. a. av Carl Romanus — advokaten som uppträtt som försvarare i flera uppmärksammade mål, där dödsstraff kom i fråga, och som nu hörde till socialdemokraterna i kammaren. Han redogjorde för ett antal konkreta rättsfall och gjorde efter allt att döma ett starkt intryck på åhörarna. Alexanderson fann det helt naturligt: »man kände på sig att varje sådant tagande av ett människoliv, som ett dödsstraff innebär är dock något så fruktansvärt allvarligt, att ovillkorligen intresset och uppmärksamheten drogos till att noga följa den berättelse som gavs. Detta säger någonting om själva frågans karaktär.» Såtillvida gjorde alltså Romanus samma insats som Leander i andra kammaren: han visste genom sin egen verksamhet vad saken handlade om.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=