284 att avskaffas. Benådningsrätten beror dock på Kungl. Maj :t, framhöll han, »och Kungl. Maj:t kan ha olika åsikter om denna sak, beroende på vilka personer som utgöra statsrådet. Jag är icke säker på, att om t. ex. herr Hederstierna skulle få ett avgörande inflytande på sådana fall, dödsstraffet icke ånyo skulle kunna tillämpas, när det gäller en utomordentligt grov illgärning.» I voteringen segrade propositionen med 116 röster mot 48. Under debatten i andra kammaren gjorde också justitieministern ett längre inlägg. Det har förbigåtts här, eftersom han i huvudsak anförde detsamma men i något utbyggd form i första kammaren varom nedan. Det var ju också i denna kammare som avgörandet de facto låg. I första kammaren fördes utskottets talan främst av Assar Åkerman och Nils Alexanderson. Den förre redovisade skäl som sedan länge åberopats i debatten men tryckte särskilt på det faktum att benådningspraxis gjort dödsstraffet till ett straff på papperet och att man inte utan men för rättskipningen kunde behålla en straffart som blott utgjorde ett hot och rimligen aldrig komme att tillämpas —en åsikt som alltså var diametrait motsatt den som Thore framfört i andra kammaren. Åkerman trodde inte, att någon regering hädanefter skulle vilja låta ett dödsstraff gå i verkställighet, sedan så många uttalanden gjorts mot denna straffart. sedan vidare en auktoritet som Thyrén, som leder strafflagskommissionen, uttalat sig emot det och sedan märk väl parlamentariskt sammansatta -—- kommissionen själv enhälligt uttalat sig i samma riktning. Följaktligen kommer benådningen — om dödsstraffet inte avskaffas — att få en omfattning som den rätteligen inte bör ha. »Benådningen är ju till för att i utomordentliga fall med hänsyn till alldeles speciella omständigheter vrida til rätta vad som icke är som det bör vara. Men här skulle ju benådningen på detta sätt bliva ett institut, som ständigt skulle träda fram och ändra en lagtillämpning, som i övrigt vore riktig. Det anser jag för min del icke vara något gott tillstånd.» Åkerman avslutade sitt anförande med att uppläsa ett avsnitt ur Richerts reservation till den äldre lagberedningens betänkande 1844. Richert har där, »sammanfattat just de skäl, som var och en som vill rösta för lagutskottets förslag skall kunna lägga till grund för sin handling.» Det väsentliga i Richerts uttalande, fortsatte Åkerman, var att det aldrig har givits och aldrig kommer att kunna givas någon fullt tillfredsställande bevisning för att staten är nödsakad att utöva dråp under namn av straff. »Man antager nödvändigheten av dödsstraff», hade Richert bland annat slutligen den
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=