283 för upprätthållande av sin rättsvårdande uppgift, och ett av dessa medel, som vi ha kvar, är dödsstraffet.» Ett särskilt energiskt försvar för dödsstraffet, levererades av navigationsskoleföreståndaren och högermannen A. Thore från Göteborg. Han avvisade först justitieministerns uppfattning att folkopinionen var dödsstraffets upphävande. Som belägg för sin egen uppfattning hänvisade Thore till att varken pressen eller något annat forum för folkmeningen reagerat mot Anders avrättning 1910 —i själva verket en felaktig uppgift — samt till att »en stor sydsvensk tidning» uttalat sitt missnöje med att Gyllenpalm fick nåd 1917; »I andra uttalanden från denna tid vänder man sig ännu bestämdare emot att benådning skett.» Thore vände sig vidare mot Thyréns ståndpunkt att lagstiftaren bör utrota ännu kvarlevande rester av hämndkänsla genom att avskaffa dödsstraffet även för upprörande undantagsfall. En sådan åskådning »går ut på att lagstiftaren mindre skall syssla med brottet och brottslingen utan hellre lägga an på att framskapa en sådan tidsåskådning att människor, att lagligt folk ej längre uppröras av brotten, att den naturliga känslan av vedergällning mot brottslingen bortelimineras.» Lika litet som Hederstierna ville Thore ta på sitt ansvar att ha medverkat till att, »genom missriktad humanitet, sofisteri med rättsbegreppen eller på grund av likgiltighet för de onda makternas spel hos vissa mänskliga individer», den enskilde medborgaren berövades det skydd som denne i en rättsstat har rätt att göra anspråk på. Han understödde likaledes den ståndpunkt som lagrådets flertal intagit. I ett stort rike inte långt från oss befinner sig rättsordningen i full upplösning; vi får akta oss att »icke vårt land genom ett alltför starkt avtrubbande av lagens skärpa kommer att betraktas som ett eldorado för mördare och banditer.» Ytterst bottnade förslaget om dödsstraffets avskaffande i en betänklig tendens i tiden: »Eller är anledningen till detta förslag om avskrivandet av lagens yttersta straffhot, att en allt överflödande humanism fått råda, en humanism, som fördrager allt och förlåter allt? En humanism, som vänder blicken från brottet för att kunna klema med brottslingen. All honnör för det humanitära, men just i humanismens namn är det den laglydige, den oförvitlige, den rättsinnige samhällsmedlemmen, som man i främsta rummet bör taga hänsyn till; den skall lagens arm främst skydda.» Thore ville inte heller hålla med om att de senare årens benådningspolitik verkligen kunde betraktas som bevis för att dödsstraffet de facto höll på för
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=