282 Fängelsedirektör Ulrik Leander upprepade sitt tidigare flera gånger framförda argument: endast den som, i likhet med honom, bevittnat en avrättning vet vad det egentligen blir fråga om när en nådeansökan avslås. Trots att vi har dödsstraff i lagen, begås många hemska brott, framhöll han vidare: alltså tycks detta straff inte kunna tjäna som ett verkligt skydd. Bondeförbundaren J. N. Svedberg påpekade att dödsstraffets allmänpreventiva verkan direkt motverkades av det faktum att dödsstraffet inte verkställts sedan 1910, trots att åtskilliga dödsdomar fällts sedan dess: »Icke ens det avskräckande momentet i dödsstraffet har därför längre någon betvdelse. ty att ha en bestämmelse i strafflagen, som alla veta icke kommer att tillämpas, det verkar snarare motsatsen till avskräckande.» Både Arthur Engberg och Per Albin Hansson angrep lagrådet och särskilt Linnér för förslaget att dödsstraffet borde stå kvar för att kunna tillämpas i tider av samhällelig upplösning. Däremot var de bägge socialdemokraterna oense om straffartens kvarstående eller ej i krigsartiklarna. Engberg ansåg det nödvändigt med hänsyn till manstukten, Hansson fann straffbestämmelserna orimliga. Gentemot sin partivän förklarade Hansson att han inte väntat sig en sådan svnpunkt från en socialdemokrat — vilket föranledde Engberg att replikera, att så länge han komme att tillhöra socialdemokratin »kommer jag aldrig att betrakta det såsom något förbud inom detta parti att använda sitt sunda förnuft.» För dödsstraffets bibehållande talade i samma kammare i första hand Hederstierna som ju jämte andra reserverat sig i utskottet. Han gjorde en återblick över särskilt upprörande mordfall alltifrån Hjerts och Tektors dagar, erinrade om den mängd av grova brott som tidningarna alltjämt kunde berätta om och frågade, om tiden verkligen vore inne att just nu taga bort dödsstraffet. Själv ville han inte ta det på sitt ansvar; min erfarenhet som domare, sade han, »går obetingat i den riktning, att dödsstraffet ännu måste stå kvar i lagen.» Hans vädjan föranledde tio ledamöter av kammaren, med Arvid Lindman i spetsen, att uttala sitt instämmande. Högermannen G. A. Björkman, borgmästare i Norrköping, förklarade likaså: »Vad samhällsordningen behöver, det är något, som kan verka avskräckande på de värsta individerna. För mig synes det närmast vara en fordran, att statsmakterna icke taga bort de nödiga medlen
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=