280 Lindhagen tanken att »just i denna tid, som är fylld med ovisshet, bör försiktigheten mana till att dödsstraffet bibehålies såsom ett hjälpmedel att genom skräck och vedergällning hålla människorna i tygeln i såväl nationalkrigen som inbördeskrigen.» Vid 1921 års riksdag hade liberaler och socialdemokrater jämte de fåtaliga kommunisterna majoritet i båda kamrarna: sammanlagt 94 i första, 128 i andra kammaren. I första lagutskottet, dit frågan remitterades, hade liberaler och socialdemokrater tillsammans 10 av de 16 platserna. Hälften utgjordes av jurister; av dem var fyra motståndare till dödsstraffet, utskottets ordförande Jakob Pettersson, dess vice ordförande Assar Åkerman, Nils Alexanderson samt Jakob Larsson, tre anhängare av det (Hederstierna, Rogberg och Spens). Utskottet tillstyrkte som man kunde vänta bifall till propositionen och föreslog att Lindhagens motion därigenom måtte anses besvarad; som enda framgång för denne kan noteras att utskottet inflikade den visserligen föga engagerat utformade synpunkten att dödsstraffets bibehållande i och för sig »måste ur allmän humanitetssynpunkt framstå såsom allt annat än önskvärt.» Argumentationen i övrigt var hämtad från utredningens och propositionens text.^2 En rad reservationer från både högeroch vänsterhåll vittnade dock om frågans kontroversiella natur. Arthur Engberg tyckte inte om att utskottet sagt att frågan måste bedömas med hänsyn till dess betydelse för »rättsordningen»; han ville ha in ordet »rättsäkerheten» i stället, eftersom det förra ordet lätt associerades med lagrådets användning av »rättsordning» såsom liktydigt med den rådande »statsordningen». Per Albin Hansson yrkade på ett mera bestämt önskemål om en utredning rörande dödsstraffets borttagande även ur krigsartiklarna. Jakob Larsson slutligen ansåg, i likhet med Lindhagen, att problemet bedömts huvudsakligen med hänsyn till vad man ansett statsnyttan kräva; den lika viktiga moraliska frågan hade inte alls behandlats, bortsett från att fångvårdsstyrelsen »med lätt hand» berört den. Han tillstyrkte dock utskottets förslag på denna punkt men yrkade på ett tillägg: riksdagen borde hos Kungl. Maj :t anhålla om utredning och förslag rörande dödsstraffets borttagande även i krigsartiklarna — i varje fall till sådan ändring att det »i görligaste mån» inskränktes. Från motsidan anfördes (av Hederstierna, Rogberg, Spens och navigationsskoleföreståndaren A. Thore) de gängse argumenten för dödsstraffets nödvändighet såsom skydd för rättsordningens upprätthållande i allmänhet och för fångpersonalens skyddande i synnerhet. Rogberg och Spens gjorde vidare gällande — såsom den förre gjort både 1912 och 1919 — att det allmänna tänkesättet i landet alltjämt stod på dödsstraffets sida:
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=