279 uttryckt, nämligen att dödsstraffet borde stå kvar i SL kap. 8. I likhet med regeringen i övrigt ansåg han att propositionen borde framläggas för riksdagen i enlighet med utredningens förslag. Konungen tidigare vid olika tillfällen uttalat sig anmärkningsvärt kategoriskt om dödsstraffets principiella nödvändighet mening. En kungl. proposition till riksdagen avläts samma dag (nr 144/ 1921). Propositionen mottogs inte över allt bland dödsstraffets motståndare med tillfredsställelse. Lindhagen fann den otillräcklig både i fråga om motivering och tillämpningsområde: den hade missat själva kärnpunkten nämligen frågan om livets okränkbarhet. I en motion i första kammaren (nr 187) yrkade han att riksdagen med anledning av propositionen skulle uttala sig för livets okränkbarhet såsom grundval för en mänsklig samhällsordning samt i anslutning till denna uppfattning för sin del besluta dödsstraffets utplånande även ur krigsartiklarna eller också hos regeringen begära förslag till revision av dessa artiklar i samma syfte. Till sak och form var motionen i stora stycken en upprepning av hans motion 1919. I ett särskilt avsnitt klandrade han emellertid propositionens motiveringar. Dessa »snudda knappast vid grundsatsen om livets okränkbarhet såsom grundval för en sedlig samhällsordning. Något behov hos en regering att verka för dödsstraffets avskaffande i syfte att därigenom höja människornas kultur har knappast försports i vårt land. Då nu ett sådant förslag emellertid föreligger, märker man mycket snart, att det ej är något inre behov hos myndigheterna, som skapat detta initiativ, utan endast den intresseväckande tilldragelsen att riksdagen år 1919 så gott som enhälligt uttalat sig för saken.» Egentligen, ansåg Lindhagen, var det endast fångvårdsstyrelsen som i sitt yttrande gått till botten med frågan. Om de sakkunnigas motivering för att dödsstraffet borde utgå blott är en bokstav» —anmärkte han att det nog är »den om.ständighet som företrädesvis gör, att vi anse oss kunna för billigt pris demonstrera med humanitet i denna punkt av strafflagstiftningen.» Betecknande var att förslaget bibehållit dödsstraffet i de bloddrypande krigsartiklarna: »Här avslöjar sig således förslagets frånvaro av känsla för livets okränkbarhet.» Krigsartiklarnas blodtörst är i själva verket »ingenting annat än ett uttryck för uppfattningen, att man genom hot om dödar även mot sina egna finner den enda utvägen att tvinga dem in uti ett förehavande, vartill många ieke under några förhållanden vilja låna sig.» Som »det förtäckta talets uppenbara mening» i de avstyrkande remissyttrandena såg som framförde nu ingen avvikande »enär det nästan
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=