278 emellertid till ett annat läger. Vid konseljen den 4 februari 1921 togs frågan upp på nytt. Ekeberg deklarerade att han i dödsstraffets avskaffande såg ett betydelsefullt framsteg och att rätta tidpunkten nu var inne härför. Enligt hans mening »finnes numera för denna reform det stöd i det allmänna tänkesättet hos vårt folk, utan vilket en lösning av frågan icke bör sökas.«11 Invändningarna från lagrådets flertal utgick, sade Ekeberg, från förutsättningen av ett tillstånd, då statsmaktens förmåga att hävda den lagliga ordningen äventyrades genom att våld ställdes mot våld inom landet och samhället med väpnad makt måste försvara sitt bestånd. Men en sådan rätt föreligger ju även om dödsstraffet avskaffas och har heller aldrig ifrågasatts av utredningen. Denna hade heller inte föreslagit dödsstraffets borttagande ur krigsartiklarna. I sådana fall hämtade emellertid staten sin makt över den enskildes liv från samhällets ovillkorliga nödvärnsrätt. Utanför dessa gränser kan man ej gå för att motivera en vidsträcktare tillämpning av dödsstraffet, om detta i övrigt avskaffats. I så fall skulle det olyckliga inträffa att straffet fick karaktären av ett politiskt straff: under upprörda tider skulle en dylik lagstiftning helt visst ingalunda verka till samhällslugnets återställande utan fastmer vara ägnad att på ett måhända ödesdigert sätt skärpa motsättningarna. I stället för att med hänsyn till eventuella inrepolitiska strider behålla dödsstraffet i den allmänna strafflagen, synes lagstiftaren häri snarare böra se en anledning till att avskaffa detsamma för att förebygga dess tillämpning endast under dylika spända förhållanden. Att dödsstraffet inte har någon allmänpreventiv effekt framgår av erfarenheterna från andra länder. Ännu mindre bör det kunna få en sådan under tider av upplösning i samhället. I så fall skulle laga dom och verkställighet ske med stor skyndsamhet. men sådant lär inte inträffa om inte samhällskrisen redan övergått till öppen strid. Sannolikare är att frågan om straffets verkställighet i de flesta fall skulle få en förändrad innebörd till följd av den långa tidrymd som enligt vår rättegångsordning krävs för slutbehandling av ett sådant mål: »Då det här huvudsakligen gäller politiska förbrytelser, synes det nämligen icke osannolikt, att den allmänna känsla, som måhända till en början krävde uppfyllande av lagens hela stränghet, efter rådrum för besinning skall visa benägenhet för rättvisans utövning i en mildare form och i varje fall skall rygga tillbaka för användande av ett straff, som på grund av dess bristande överensstämmelse med den rådande samhällsåskådningen uteslutits från den ordinära strafflagstiftningen.» Ekeberg kunde således inte tillstyrka den mening som lagrådets flertal
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=