KAPITEL 3. HUMANITET OCHSTRAFFRÄTTSTEORI UNDER UPPLYSNINGSTIDEN Kritik av dödsstraffet fördes främst fram av den naturrättsliga doktrinen. Denna hade av Descartes och Pufendorf alltmer frigjorts från sitt beroende av den kristna religionen. Målsättningen blev människornas lycka. Allt starkare krav restes därför på straffrättens humanisering.i Ett väsentligt argument mot dödsstraffet kunde man hämta från de gängse teorierna om samhällsfördraget. Byggde statsmakten på ett avtal mellan medborgarna kunde man visserligen se det som grunden för statens bestraffningsmedel men ej gärna tro att medborgarna ingått avtalet med sådana villkor, att staten skulle kunna förinta dem. ta deras liv. Andra skäl att ifrågasätta dödsstraffet, som brukade anföras, var att straffets nödvändighet ur samhällets synpunkt bestreds. För den pedagogiska optimism, som kännetecknade upj)lysningen, var det slutligen en trossats att varje individ, även den värste förbrytare, kunde och borde uppfostras och förbättras. Men dödsstraff omöjliggjorde varje förbättring.2 Bland upplysningsfilosoferna rådde dock inte fullständig enighet. Montesquieu godtog ännu dödsstraffet, ehuru han önskade begränsa dess tillämpningsområde. Kritiken skärptes emellertid snart. Ett viktigt argument framhölls av Voltaire, som vunnit berömmelse med sin kamp för rättvisa, bl. a. i affären Jean Galas (1762). Huvudpersonen, den på felaktiga grunder avrättade, kunde ej längre få sin rätt; han var ju död. Därmed belystes ett av de viktigaste argumenten mot dödsstraffet. Se närmare Georg Brändes stora Voltaire-biografi (1916) 2 s. 330 ff. Det kanske största inflytandet på debatten om dödsstraffet fick i anslutning till Voltaires aktioner italienaren Cesare Becearia.^ Han gav ut sin skrift »Om brott och straff». Den blev snart översatt till de flesta europeiska språk har inte rätt att beröva en människa livet, ty det strider mot samhällsen svensk översättning förelåg redan 1770. Staten
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=