277 av avgörande styrka hade enligt deras mening inte givit sig till känna för dödsstraffets bibehållande oeb knnde inte heller förvänlas göra så; »mera objektiva grunder» talade i samma riktning. Men i händelse av stark inre oro — »såsom då av inre fiender starka oeb omfattande angrepp riktas mot själva rättssamhällets bestånd» — kan ett niidtillstånd uppstå som tvingar samhället att tillgripa t. o. m. diidsstraff rande av Thvrén själv. I flera andra länders lagstiftningar hade en sådan situation beaktats genom att särskilda bestämmelser införts om belägringstillstånd. I och för sig kan naturligtvis dödsstraff införas först när ett sådant läge uppstått, men dels kan åtgärden då komma för sent, dels är det principiellt olyckligt att tillgripa en för tillfället stiftad lag av sådan innebörd — »den får lätt en viss nirliatlig prägel och verkar ofta onödigt upphetsande.» Dödsstraffet bör därför stå kvar i lagen för att kunna tillämpas »även vid andra tillfällen av yttersta nöd än dem. vid vilka krigsartiklarna kunna komma till användning.» Linnér gick i sitt yttrande ännu längre. I ett läge av sådan inre oro som det här var fråga om måste man räkna med att även den allmänna kriminaliteten tilltar, enkannerligen de grova brotten. Det kan då tänkas att diidsstraffet behöver tillgripas »."^åsom ett till följd av statsmaktens försvagande nödigt skydd för de enskilda medborgarna.» För den allmänna rättskänslan kan det i ett sådant läge rent av uppfattas som stötande att grova brottslingar skulle undgå dödsstraff därför att deras handlingar saknar ideell politisk karaktär. Dödsstraffet bör följaktligen stå kvar inte blott i SL kap. 8 och i krigsartiklarna utan också för vissa andra brott mot människor än dem som omtalas där. Lagen bör emellertid då också innehålla ett stadgande att verkställighet skulle äga rum endast om den brottsliga gärningen begåtts »under ett tillstånd av försvagad rättsäkerhet.» Remissinstansernas och lagrådets yttranden bör rimligen ha skapat en viss tveksamhet hos regeringen. I varje fall blev frågan nu vilande under mer än ett halvår. Det fanns emellertid yttre och naturliga skäl därtill: under hösten 1920 ledde de inrikespolitiska komplikationerna till att regeringen Brant ing avgick och i oktober efterträddes av ämbetsmannaregeringen De Geer. Justitieminister i denna blev civilrättsprofessorn Birger Ekeberg. Det kom på hans lott att ta upp frågan på nytt och slutligen genomdriva den reform som så länge dryftats. Remissutlåtandena om dödsstraffsutredningens förslag hade visat att det bland landets högre jurister fanns ett starkt, men ingalunda enhetligt, motstånd mot tanken att avskaffa straffarten. Birger Ekeberg hörde de kunde därvid åberopa ett ytt-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=