276 nas lagstiftning innebär en maning till oss att ej påskynda frågans lösning, helst som en sådan »nu mindre än någonsin förut påkallas av tidsförhållandena oeh ej heller torde krävas av den allmänna rättsuppfattningen.» Strafflagskommissionens arbete kan därför gott avvaktas. Enigheten inom hovrätten var ännu mindre än inom Svea. Bakom utlåtandet stod en majoritet om tio ledamöter, medan inte mindre än nio tillstyrkte utredningens förslag och två intog en medlande ståndpunkt. Den 23 april 1920 behandlades utredningsförslaget och de fem remissutlåtandena i konseljen. Edéns koalitionsregering hade nu efterträtts av Brantings rent socialdemokratiska ministär, där Östen Undén var justitieminister. Denne kritiserade starkt den ståndpunkt som Svea och Göta hovrätter intagit.s Mot hovrätternas åberopande av dödsstraffets allmänpreventiva effekt hänvisade L ndén till utredningens slutsats att det inte ägde någon avskräckande förmåga. Mot synpunkten att genom dödsstraffet vissa brott framför andra framstår för det allmänna medvetandet såsom särskilt samhällsfarliga framhöll L ndén. i anslutning till fångvårdsstyrelsens yttramle. att den tanken syntes honom mindre sannolik än risken att straffets verkställighet verkar förråande. \ isst hade en sinnenas förvildning och missaktning för människolivets värde följt i krigets spår men sådant borde, av anförda skäl. inte utgöra ett hinder för den humanisering av strafflagen som dödsstraffets avskaffande skulle innebära. Eftersom vidare det moderna samhället inte behöver dödsstraffet till sitt skydd, bör det ej heller behålla denna straffart. Dessutom vore det en påtaglig vinning för strafflagsreformen. om frågan om dödsstraffet vore principiellt avgjord, innan strafflagskommissionen framlade sitt slutliga förslag. I likhet med de sakkunniga ansåg l ndén att straffarten borde stå kvar i krigsartiklarna. I enlighet med regeringsformens 87 § hänsköts de sakkunnigas förslag till lagrådet. Där stötte utredningens förslag på ett starkt motstånd, som visade sig bottna i oron för rättstillståndet i landet under en tid av eventuell inre upplösning — det var sannolikt erfarenheterna från Einland som var den främsta drivkraften. Endast en av ledamöterna, justitierådet Louis Améen, biträdde utredningens förslag, de övriga tre, justitieråden Bo Leijonhufvud och Axel Edelstam samt regeringsrådet Sigfrid Linnér, opponerade sig mot tanken.9 Leijonhufvud och med honom Edelstam fann visserligen att ett par skäl kunde sägas tala för utredningens förslag: någon opinion
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=