275 dighetsåtgärd från statens sida för att knnna »trygga rättsordningen och skydda statsborgarnas liv och okränkbarhet.» Dess betydelse ligger dels däri att det mer än andra straff torde utöva en avskräckande verkan, dels däri att vissa brott för det allmänna medvetandet betecknas såsom i särskilt hög grad samhällsfarliga om de straffas med livets förlust. Hovrätten ställer dock frågan om kulturen och det allmänna rättsmedvetandet hos oss genomgående utvecklats så att dödsstraffet numera kan anses obehövligt. Man kunde vara benägen att svara ja på den frågan och alltså påstå att ingen fara föreligger för rättsordningen om det avskaffas, eftersom det för närvarande händer ganska sällan att brott begås som är belagda med dödsstraff. Tyvärr vet man emellertid inte om utvecklingen kommer att fortsätta i samma riktning som hittills: »Världskriget och de i dess spår följande sociala stridernas moraliska verkningar hava visserligen hittills gjort sig mindre kännbara hos oss än annorstädes. Att en utbredd sinnenas förvildning, vilken särskilt tagit sig uttryck i missaktning för människolivets värde, blivit (‘ii följd av de världshistoriska föivecklingarna är emellertid välb('kant och behöver icke med exempel belysas. Under sådana omständigheter kan man med skäl ifrågasätta, om staten genom dödsstraffets avskaffande bör avhända sig ett verksamt medel i kampen mot brottsligheten i dess grövsta former.» Kort sagt: den nuvarande situationen är alltför osäker för att det för närvarande kan anses tillrådligt att upphäva dödsstraffet. Försiktigheten kräver således att man ännu någon tid ställer sig avvaktande. Någon brådska är det ju inte heller: man kan gott avvakta strafflagskommissionens arbete i dess helhet och kanske visar det sig därunder att andra lagändringar blir nödvändiga om dödsstraffet tages bort. Som synes överensstämmer Svea hovrätts syn med den som framförts av åtskilliga konservativa jurister företrädesvis i första kammaren. Omsorgen om människovärdet krävde att brottslingens människovärde i vissa extrema fall måste offras — så kan man något tillspetsat uttrycka tankegången. Detta var åsikten hos den sexton ledamöter starka majoriteten; mot den stod en minoritet om tolv — med presidenten Hjalmar Westring i spetsen — som förklarade sig icke ha något att erinra mot de sakkunnigas förslag.'^ Göta hovrätt gick i sak på samma linje: Visserligen kan dödsstraffet inte försvaras ur vare sig vedergällningens eller individualpreventionens synpunkt men ur allmänpreventiv synpunkt måste det betraktas som betydelsefullt. Hovrätten tilläde, att straffartens kvarstående i de stora kulturländer-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=