274 vering. Den är lika logiskt klar och stringent — om man så vill: lika fri från sentimentala övertoner — som Thyréns tidigare framställningar i ämnet. Det skulle visa sig att det var på den rationella bevisföringens väg som frågan omsider fördes i hamn. Remissinstanserna var inte ense. Justitiekanslern (O. H. Arsell) och Skånska hovrätten tillstyrkte nästan omgående och förklarade sig inte ha några erinringar att göra.^ Också fångvårdsstyrelsen instämde.“ Dess generaldirektör, Viktor Almquist, hade inför Anders avrättning 1910 varit angelägen att snabbt och utan inblandning utifrån få exekutionen verkställd. Nu menade styrelsen: »Det synes icke riktigt att utan ett trängande behov bibehålla ett straff, som i sig innebär den högsta grad av brutalitet». Trots att dödsstraffet numera mycket sällan användes har de brott, för vilka detta straff kunnat brukas, inte ökat i förhållande till äldre tider, då det tillämpades mycket allmänt. Samhällets övriga straffmedel har visat sig vara tillräckligt kraftiga för att hålla dessa brott inom t. o. m. trängre gränser än förr. Visserligen har man genom avrättningarnas förläggande till den slutna fängelsegården kunnat förhindra den förråande inverkan som de offentliga exekutionerna utövade på åskådarna; »men fortfarande torde vetskapen om samhällets blodiga våldshand kunna just hos dem. för vilka drifterna till råa dåd icke ligga fjärran, väcka en dem själva urskuldande tanke, att utgjutande av andras blod dock icke är något allt för ohyggligt. Den enskilda hämndkänslan menar sig våga, vad den tror att staten gör av hämnd emot brottslingen.» Fångvårdsstyrelsen var endast tveksam på en men för denna remissinstans västmtlig punkt: stadgandet i SL 14:6 om absolut dödsstraff — såvida mildrande omständigheter inte föreligger — för livstidsfånge som begår dråp. Om dödsstraff ej skulle tillämpas återstår blott att (.järnlikt 4:15) döma honom till upprepad inspärrning i mörkt enrum. Någon sådan påföljd hade styrelsen veterligt aldrig utdömt och det vore tveksamt om någon fängelseläkare ville gå med på en dylik åtgärd. Styrclsen lämnade frågan åt sidan med hänvisning till att ökad vaksamhet måste inskärpas inom fängelserna. Svea och Göta hovrätter avstyrkte däremot utredningens förslag — i bägge fallen dock genombeslut av en ganska knapp majoritet.^ Svea hovrätt ansåg att oavsett de humanitära skäl som kan anföras mot dödsstraffets bibehållande är straffet dock berättigat under förutsättning att det kan påvisas utgöra en yttersta nödvän-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=