273 land, Belgien, Danmark, Norge, Holland, Rumänien, Portugal, Italien och vissa kantoner i Schweiz. Särskilt anmärkes —ett viktigt påpekande i ett land, där mönstret från Tyskland spelade en så betydande roll den nya strafflagen för tyska riket 1871, trots att några stater förut avskaffat det, ingalunda var några nedslående erfarenheter utan påtryckning från regeringens (dvs. Bismarcks) sida. Inte heller en jämförelse mellan de länder som bibehållit och praktiserat dödsstraffet och de som avskaffat det eller upphört att använda det ger något stöd för dödsstraffets överlägsenhet som allmänprevention. Siffrorna för de svåraste brotten är inte lägre inom den fiirra gruppen än inom den senare. Där en bestämd skillnad kan göras, går den efter helt andra linjer: »sydeuropeiska länder t. ex. hava genomgående vida högre mord- och dråpsiffror än nordeuropeiska, med eller utan dödsstraff.» I allmänhet minskas de svåraste brotten med kulturens fortgång men man kan inte påstå att denna minskning försiggått hastigare i länder med dödsstraff. Inte heller kan man säga att i länder med dödsstraff de med detta straff btdagda brotten utgör en mindre proportion i förhållande till andra brott. Thyréns resonemang möter också i den fråga som utredningen till sist —när det gäller den allmänna lagen —tar upp: är det riktigt som det ofta hävdas i debatten att man måste behålla dödsstraffet i tanke att i normala fall inte använda det men ha det i reserv för alldeles speciellt svåra fall, närmare bestämt sådana där folkstämningen av någon anledning blivit särskilt uppjagad? Nej, säger utredningen: Oftast är dessa fall sannolika uttryck för någon latent form av abnormitet hos brottslingen. Och om så ej vore förhållandet »kommer ett dylikt enstaka användande av ett straff, så heterogent i förhållande till straffsystemet i övrigt, lätt att verka såsom slump: på grund av svårigheten att fullständigt intränga i brottslingens motiver och övriga inverkande omständigheter komma meningarna nästan alltid att vara delade om vilka fall som böra hänföras till de extrema.» Även om en så exakt mätning av brottets svårhet vore möjlig, kunde dödsstraffets tillämpning i dessa fall endast försvaras ur vedergällningens synpunkt lingen vore fullt tillräknelig. Ur preventionssynpunkt däremot är, som utredningen tidigare framhållit, livstids inspärrning fullt tillräcklig. Under den strid som i årtionden förts för dödsstraffets avskaffande hade honnörsord som »humanitet», »människovärde» och andra flitigt förts fram i debatten. Inga sådana uttryck möter i utredningens motiatt anledningen till att dödsstraffet intogs i förutsatt att brotts-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=