272 minst i Sverige är nu ett helt annat: det inträder endast i undantagsfall och har över huvud taget ej verkställts sedan 1910. Om man på grundval av vedergällningens krav skall behålla dödsstraffet för sådana undantagsfall, måste förutsättningen vara att dessa påtagligt skilja sig från övriga svåra brott. Emellertid kan undantagsfallen —exempelvis massmord eller lustmord, »vilka lätt skapa en folkstämning, som kräver dödsstraffets verkställande» — alltid misstänkas stå den förminskade tillräkneligheten nära. Vedergällningskänslan avstår alldeles från straff vid full otillräknelighet och finner sig tillfredsställd med nedsatt straff vid förminskad tillräknelighet. Just därför borde vedergällningsstraffrätten »vara mindre benägen att tillämpa det svåraste och alldeles exceptionella straffet på brott, som, om också det sjukliga tillståndet icke låter sig till fullo bevisas, dock måste starkt misstänkas närma sig ett sådant.» Vid en fullt genomtänkt vedergällningsstraffrätt måste det därför synas riktigare att stanna vid livstids straffarbete »även vid sådana egendomligheter i brottslingens person, som kunna väcka misstankar men icke innebära full bevisning om mindre tillräknelighet.» Ur vedergällningens synpunkt kan man alltså enligt utredningen med stöd av våra dagars psykiatriska rön inte finna annat än att dödsstraffet är förkastligt. Likaså ur individualpreventiv synpunkt eftersom brottslingen kan påverkas till det bättre under fängelsevistelsen och i varje fall där kan av fruktan för straff avskräckas från att begå brott. Till samma resultat kommer man i fråga om de »oförbätterliga« brottslingar, sombåde i eget och samhällets intresse måste oskadliggöras. Man får i sådant fall inte i otid tillgripa »det bekväma medlet att helt enkelt tillintetgöra den oförbätterlige individen», eftersom oskadliggörandet lika väl kan ske genom inspärrning på livstid. Risken för rymning eller begåendet av brott inom fängelserna är mycket minimal i vår tid. Dessutom bör man betänka att risken är mycket större i fråga om sinnessjuka mördare, vilka dock anses tillräckligt oskadliggjorda genom inspärrning i cell. Inte heller den allmänpreventiva synpunkten, avskräckningsteorin, ger något stöd åt dödsstraffet, därom ger erfarenheterna från de länder som avskaffat eller i varje fall upphört att tillämpa detta straff besked. »Denna erfarenhet giver intet som helst stöd för vare sig den ena eller andra strafformens överlägsenhet; om någon skillnad i berörda hänseende skulle finnas dem emellan, så är denna skillnad i varje fall så ringa, att den icke kan anses hava någon som helst praktisk betydelse.» Tesen underbygges med kriminalstatistiska uppgifter från Fin-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=