268 att folkopinionen krävde dödsstraffets gjort under debatten 1912 bibehållande. I likhet med Åkerman ansåg han, att den nya strafflagen och just därför bör man inte avskaffa bör avspegla nationens samvete detta straff: »Om jag i likhet med den nu av mig antydde talaren ansåge, att svenska folkets pluralitet vore enig om dödsstraffets avskaffande, skulle jag givetvis komma till samma slutsats som han uttalat, men min uppfattning, som förvärvats under beröring med allmänheten under åtskilliga förhållanden, icke endast inom rättskipningens område. är den. att allmänheten här i landet fortfarande håller på vad utskottet på ett ställe uttalat, nämligen att förhållandena kunna vara sådana, att döden ieke blott tillåtes, utan kräves som ett svar från samhällets sida.» Denna »folkmeningens fordran» balanserades emellertid enligt Rogbergs mening på ett lyckligt sätt genom konungens benådningsrätt, som i varje enskilt fall utövas efter »en utomordentligt noggrann och det allmänna rättsmedvetandet tillfredsställande prövning.» Utgången av debatten i första kammaren blev i det närmaste lika dramatisk som i samma kammare 1867. Sedan Lindhagen under debattens gång frånträtt sin egen motion och i stället tillstyrkt lagutskottets förslag — han ansåg dock att detta borde skärpas i fråga om dödsstraffets borttagande ur strafflagen för krigsmakten lan utskottets förslag och reservationen. Den utföll med 45 röster för vardera. Till följd härav öppnades den förseglade sedeln och den befanns gynna reservationen. Med en så knapp majoritet som en enda röst hade första kammaren alltså ånyo avslagit försöket att få bort dödsstraffet ur allmänna lagen (1 mars 1919). Lindhagen hade inte heller någon framgång med sina två andra motioner i ämnet. Hans motion om avskaffande av dödsstraffet i strafflagen för krigsmakten avslogs utan debatt i bägge kamrarna.'^ Samma öde rönte Lindhagens motion om ett svenskt initiativ i dödsstraffsfrågan vid den kommande fredsuppgörelsen. Den avstyrktes av första kammarens första tillfälliga utskott med motiveringen att förhållandena på straffrättens område är så olika i de skilda staterna att en sådan överenskommelse näppeligen kan komma i fråga. Dessutom kan ett svenskt initiativ inte rimligen tagas, så länge Sverige självt har dödsstraffet kvar. Tre ledamöter (liberalerna Johan Bergman och Malkolm Pettersson samt socialdemokraten E. Dalberg) reserverade sig i fråga om motiveringen: något uttalande om att det avgörande för ställningsanställdes votering mel-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=