267 kozistatera att hans tidigare argument endast kunde gälla under normala förhållanden. Ekman drog sålunda en helt annan konsekvens av världskrigets följdverkningar än Lindhagen och dennes sympatisörer: »Det råder en förvildning, som jag verkligen icke tiodde vara möjlig, och jag får säga, att ’rätten till liv’, för att använda motionärens uttryckssätt, numera kränkes på ett sätt, som gör, att jag icke vågar avhända samhället det medel till en samhällets nödvärnsrätt som dock ligger i dödsstraffet, även om det mycket sparsamt användes.» Erfarenheterna från krigslagarna bestyrker, fortsatte han, att dödsstraffet har en starkt avskräckande betydelse. Det bar också en djupare motivering —och här tillgriper Ekman ett argument som för både Gamla testamentet och Kant i tankarna: »Men därtill kommer också, att jag tror, att i dödsstraffet ligger en vedergällningsakt av djup innebörd. Jag skulle icke vilja behålla dödsstraffet av endast den orsaken, men jag kan icke komma ifrån, att i detta straff ligger en akt av vedergällning, som är ofrånkomlig. Det är många gånger konstaterat, att dödsdömda, då de stått infiir döden, öppet medgivit, att de i sitt inre känt sig övertygade om att det straff de skulle undergå vore rättvist.» Ekmans uttalande måste anses märkligt, helst som det kom från ett hovrättsråd; det väckte också Lindhagens starka indignation. Man kan alltså konstatera att vedergällningstanken, av bibliskt eller kantianskt ursprung, ännu omfattades av en framstående domstolsjurist i landet. I viss mån synes Ekman ha hämtat tröst i det förhållandet att en allmän förskjutning av åsikterna i dödsstraffsfrågan inträtt sedan 1860talet och att han kunde hänvisa till en auktoritativ representant för denna åsiktsförändring. I ett föregående kapitel har omtalats hur den liberale hovrättspresidenten J. Å. Lemchen i Jönköping på 1860-talets riksdagar framträtt som ivrig motståndare till dödsstraffet. Nu kunde Ekman omtala, att Lemchen mot slutet av sitt liv ändiat åsikt och i samtal med honom sagt, »att han med den erfarenhet en lång domareverksamhet förlänat honom icke vågade längre vidhålla den ståndpunkten.» Ekman kunde blott instämma: »Jag känner», yttrade han i kammaren, »en personlig förskräckelse, om jag så må säga, för dödsstraffet, men jag vågar icke biträda ett beslut om dess fullständiga uteslutande nr den allmänna strafflagen.» En tredje försvarslinje företräddt's av häradshövdingen A. H. G. Rogberg: i klar kontrast till Assar Åkerman hävdade han — liksom han
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=