266 samma argumentet att man av princip inte borde föregripa strafflagskommissionens arbete kan man hos talarna urskilja tre huvudlinjer. Den första, företrädd av landssekreteraren J. W. Spens, en av reservanterna i utskottet, och borgmästaren Knut von Geijer, var den traditionella; idén om statens nödvärnsrätt. nu ytterligare accentuerad efter världskrigets erfarenheter. Spens liksom von Geijer medgav att mycket starka teoretiska skäl talar för dödsstraffets borttagande ur den allmänna lagen. Frågan måste dock. som Spens framhöll, avgöras med hänsyn till faktiska förhållanden. Läget är så upprört i världen just nu. att detta straff måste bibehållas som en samhällets nödvärnsrätt. Spens trodde rent av att Thyrén skulle ha varit av samma mening, om han utarbetat sin ’Principer* efter världskriget — en förmodan som Assar Åkerman i en replik reducerade till dess rätta värde: han hade träffat Thyrén 1 f dagar tidigare »och då hade hans åsikt icke ändrats. Jag kan heller icke tro. att han någonsin ändrar uppfattning i denna fråga.» Spens menade vidare att det vore helt orimligt att ta bort dödsstraffet ur den så sent som 1914 antagna strafflagen för krigsmakten; det har ju alltid ansetts att dödsstraffet där är nödvändigt. Den andra linjen företräddes av hovrättsrådet Karl Johan Ekman i Jönköping. Även han åberopade statens nödvärnsrätt men främst en allmän vedergällningsrätt som enligt honom krävde dödsstraffets bibehållande. J\Ied dessa argument kombinerade han tanken att dödsstraffet hade en avskräckande betydelse. Från början hade han inte hyst denna åsikt förklarade han. Också Ekman började med att anföra skäl som talade för dödsstraffets avskaffande. Alltsedan han en gång deltagit i avgörandet av ett mål angående livets förlust hade hela hans känsla rest sig mot detta straff. Många gånger hade han sagt sig att dödsstraffet inte kan vara en strafform för vår tid. »möjligen för en barbarisk tid, då människorna voro våldsammare och mera otyglade.» LTvecklingen har i och för sig visat att man kunnat gå från ett vmnigt användande av dödsstraffet till ett mera sparsamt; den tid bör alltså kunna komma, då det anses obehövligt, en följd av »bildningens, humanitetens och kristendomens inflytande.» l r nödvärnssynpunkt saknade det också berättigande, helst som fängelserna numera vore effektiva nog. Men de senaste årens erfarenhet hade lärt honom att humaniteten, bildningen och kristendomen inte trängt så långt ned i folkdjupet som han tidigare trott. Flan hade därför tvingats att tänka om och ville nu
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=