261 man ofta åberopat inom vänstern. Men å andra sidan: det är farligt att tillämpa detta som en allmängiltig sats, ty man »bör se till vad för grunder folkuppfattningen i det ena och andra fallet vilar uppå», annars kan man komma till alldeles förfärliga resultat som omintetgör varje utveckling av lagstiftningen i human riktning. En tillfälligt uppjagad folkstämning lagstiftningen. Om all vetenskap och erfarenhet ådagalagt att den grund inte håller som folkmeningen vilar på. »är det oss omöjligt att i fortsättningen legalisera folkmeningen.» En fjärde linje i argumentationen var den att dödsstraffets avskaffande måste ske så snabbt som möjligt. Några talare lade därvid huvudvikten på de etiska aspekterna och hänvisade till den upplösning av alla civilisationens värden som det nvss avslutade kriget fört med sig. Dit hörde naturligtvis främst Lindhagen som f. ö. var missnöjd över att hela det patos som burit upp hans motion, kommit bort i utskottets motivering: »Ty hur skall det någonsin kunna bli fason på världen, om man inte börjar bygga med den första och väsentligaste utgångspunkten för en förnuftig och sedlig statsordning, nämligen att livets okränkbarhet skall vara en grundval för mänsklig samhällsordning? Nu har det visat sig att motsatsen är förhållandet och denna motsats har övertagit hela herraväldet och slutligen fullkomligt omintetgjort all eftertanke. Enligt min uppfattning är det således nu, om någonsin nödvändigt att man börjar slå vakt omen grundsats, som är vägledande i mänsklighetens historia, för all kultur, men som nu håller på att bli alldeles bortglömd.» Klefbeck var inne på samma linje: »Det förefaller mig som om just dessa förfärliga tider skulle kunna mana oss kraftigare än någonsin att lyssna till de sakskäl som förebragts från kompetent håll, för dödsstraffets avskaffande, ty om samhället vill på det kraftigaste sätt reagera mot detta förakt för människolivet, gör väl samhället detta icke därigenom, att det självt kallt och efter överläggning tager en medborgares liv, utan i stället ... på det kraftigaste sättet om det stryker denna bestämmelse ur sin lag såsom ovärdig en kulturstat.» Johan Bergman erinrade om den humanitetsströmning som gått genom riksdagen på 1860-talet: »Det vore glädjande, om kammaren nu. då den sista gången sammanträder i sin gamla form för att lämna plats för en ny första kammare, ville taga ut det steg som den höll på att taga i sin första ungdom. Vi gå nu också efter all den förödelse, som gått jämför häxprocesserna! får inte vara avgörande för
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=