262 Thyréns huvudargument mot dödsstraffet hade ju varit svårigheten att draga en tydlig gräns mellan normala och icke normala, »oförbätterliga», mördare. Flera talare tog upp denna fråga. Åkerman underströk, att även om man bibehåller dödsstraffet, så hjälper det ändå inte när det gäller de farligaste av alla förbrytare: de otillräkneliga eller delvis otillräkneliga. »De få ju aldrig beträda schavotten, utan dessa, som dock äro de farligaste, måste man skona till livet.» Juristprofessorn Nils Alexanderson, liberal ledamot av lagutskottet, deklarerade att han sedan 1912 ändrat sin åsikt just på denna punkt. Han hade då ansett att dödsstraffet måste finnas kvar med hänsyn till fångpersonalens skydd mot oförbätterliga mördare bland livstidsfångarna, en ståndpunkt, som beaktats ganska litet och som av Thyrén vidrörts »med mycket lätt hand». IMot denna min ståndpunkt, sade Alexanderson nu, måste man emellertid invända att den leder till att även den farlige kriminalpatienten bör avlivas förre. Skäl kan synas tala för att det är barmhärtigare att avliva vissa extrema fall av kriminalpatienter, sade Alexanderson, men humanitetens krav säger något annat och det. menade han. måste gälla även för grova, särskilt farliga brottslingar, alldeles oberoende av tillräknelighet: »Det är emellertid uppenbart, att människor i allmänhet väja tillbaka för den tanken, att samhället skall kunna gå därhän att beröva en människa livet utan att henne kan tillräknas skuld. Det erkänner jag numera, och jag tror, att den åskådningen icke kan vidmakthållas, oaktat en del talar för densamma, särskilt om man tager i betraktande, vilket ohyggligt slag av fängelse, som måste användas just mot vissa i hög grad farliga kriminalpatienter. Då kan man fråga sig, om det liv de tvingas föra i fängslat tillstånd i själva verket icke är ett lidande så fruktansvärt, att man ställd i valet mellan detta och dödsstraff blir berättigad att taga livet. Trots detta, säger jag. kan jag för min del icke vidhålla den ståndpunkten. Det är i grund och botten ett utslag av det rent naturvetenskapliga betraktelsesättet, att man skall förfara på rationellaste sätt. Den är ett utslag av samma åskådning, som stundom fordrar att mänskligheten för att höja sig själv icke skulle släpa med sig åldriga, sjuka och svaga utan att den faktiskt skulle höjas bättre, om den bleve berövad dessa tyngande element och bara de starkaste och bästa elementen bevarades. Mänskligheten får för sitt eget moraliska höjandes skull icke underlåta att iakttaga vad man med ett gammalt ord har kallat den verkliga humanitetens bud såväl mot sjuka, åldringar och svaga somockså mot sina brottslingar. Den han är ju ofta ännu farligare än den
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=