261 så grundat på dödsstraffet som Hederstierna hävdat. Det går mycket väl att taga bort detta straff och ändå tills vidare behålla de övriga grunderna fcir straffsystemet. I likhet med Thyrén menade han att det vore önskvärt att dödsstraffet —som »sedan gammalt har en viss fascinerande inverkan på den allmänna fantasien och uppmärksamheten» —först fördes undan från debatten, så att alla övriga viktiga straffrättsfrågor kunde lugnt diskuteras. Slutligen redogjorde Bengtsson i Norup, en av ledamöterna i strafflagskommissionen. för hur man där såg på dödsstraffet. Han kunde intyga att samtliga ledamöter under en förberedande diskussion uttalat sig fiir dess avskaffande — »åtminstone», tilläde han försiktigt. » har ingen talat däremot.» Riksdagen föregriper alltså inte kommissionen, om den i dag fattar beslut enligt utskottets förslag. Sannolikt kommer det att dröja ännu tiotal av år, innan en ny strafflag ligger pä riksdagens bord — det kan inte gärna tänkas att d<’t skulle dröja så länge, innan dödsstraffet avskaffas. Andra kammaren biföll 1/3 1919 utskottets betänkande utan votering. Avgörandet låg alltså, nu som tidigare, hos första kammaren. Förkämparna för dödsstraffets avskaffande återfanns i första kammaren i det liberala och det socialdemokratiska lägren. Man kan urskilja olika linjer i argumenteringen. (FK:s prot. 1/3 1919). Först de principiella synpunkterna på dödsstraffet som strafform. Dessa hade dryftats i så många år att föga nytt var att tillägga; det väsentliga och slutgiltiga ansågs vara sagt av Thyrén, och dennes principer i frågan, omsatta i strafflagsförslaget och stödda av strafflagskommissionen, åberopades av praktiskt taget alla talare. Endast enstaka argument därutöver drogs fram. Johan Bergman, den frisinnade klassikern och nykterhetsivraren, talade om straffets uppgift att inte blott skydda samhället utan också förbättra brottslingen; ur den synpunkten vore dödsstraffet en »samhällets bankruttförklaring gentemot brottet», där samhället ej ser sig »någon annan utväg än att självt begå samma brott, för vilket det dömer brottslingen» —ett uttryck, menade han, för den gamla blodshämnden. Han pekade på risken för dödsdomar i hastigt mod. särskilt i socialt eller politiskt upprörda tider. Den socialdemokratiske häradshövdingen Assar Åkerman, lagutskottets vice ordförande, framhöll att man borde tänka även på det fruktansvärda lidande som staten tillfogar en avrättads anhöriga och fogade därtill en social aspekt som ofta återkommit i socialdemokratiska uttalanden i frågan: det är de fattiga och olyckliga hemmen som lämnar den övervägande kontingenten brottslingar.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=