260 Visserligen hade den argnnientering som anförts i fråga om den allmänna lagen samma styrka för den del av strafflagen för krigsmakten, den andra, som avsåg fredstid; där fanns dödsstraff stadgat för endast ett fall och då alternativt med livstids straffarbete, nämligen för »upprorsman, som dräper den, soom uppror stilla vill.» Men att ta bort dödsstraffet ur den del av nämnda lag som kallades »krigsartiklarna» och som gällde under krigstid och mobilisering, mötte enligt utskottet stora betänkligheter, »l nder dylika utomordentliga förhållanden torde nämligen liksom i de primitiva samhällen, om vilka professor Thyrén talat, saknas möjlighet att på det sätt och i den utsträckning, som vore önskvärt, genom fängelsestraff oskadliggöra de grova förbrytare, om vilka här är fråga.» L tskottet föreslog diplomatiskt att riksdagen skulle anhålla att Kungl. Maj :t ville »taga under övervägande, i vilken omfattning dödsstraffet må kunna borttagas jämväl ur strafflagen för krigsmakten samt för riksdagen framlägga det förslag, som härav kan föranledas.» Lagutskottets betänkande var naturligtvis inte enhälligt. Carl Hederstierna, nu landshövding i Halmstad, reserverade sig med instämmande av tre andra högermän, landssekreterare J. W. Spens, borgmästaren A. E. Fagerlin och maskiningenjören Th. Köhlin. Hederstierna, som ju i egenskap av konsultativt statsråd i Lindmans ministär tillstyrkt nåd för Amaltheamannen Anton Nilsson, ville inte i sin reservation gå in på principfrågan om dödsstraffet utan yrkade blott att avgörandet skulle anstå till dess förslag förelåg omantagande av en ny strafflag.'^ I kamrarna behandlades lagutskottets betänkande den 1 mars. För andra kammarens del hade debatten närmast karaktären av en formell uppvisning av ståndpunkter — det var på förhaml givet vilket beslut som där skulle fattas. Hederstierna framhöll att det inte är lätt att röra vid det ena straffet utan att komma in på det andra; så griper de in i varandra i straffsystemet. Man kunde inte heller i förväg veta till vilka överväganden man längre fram skulle komma. I samband med en definitiv strafflagsrevision skulle man kanske vilja ersätta dödsstraffet med ett stadgande att vissa särskilt grova brott skulle bestraffas med livstids straffarbete utan den möjlighet till benådning som nu i praxis förekom. Om man i dag med en gång tager bort dödsstraffet utan ytterligare ändringar i strafflagen, skulle ett sådant stadgande fcirmodligen inte kunna införas senare, eftersom det då innebure en skärpning i förhållande till nuvarande praxis. Jakob Pettersson ansåg att straffsystemet i dess helhet inte var
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=