24 Det tredje vittnesbördet kommer från jnstitierådet Knut Olivecrona. Han hade sitt föräldrahem i Värmland men sattes 1828, tillsammans med en yngre bror i skola i Stockholm, närmare bestämt Nya Elementarskolan, som just det året började sin verksamhet. På försommaren 1830 fick bröderna äntligen tillfälle att fara hem över lovet. I sina på ålderns dagar vid 1890-talets början nedskrivna »Hågkomster af en lång lefnad» — de är otryckta och förvaras i hans stora samling i Uppsala universitetsbibliotek — har han beskrivit denna hemresa. Den upplevelse han här skildrar har etsat sig fast hos honom för livet: »På vägen mellan Fellingsbro gästgivaregård och Glanshammar — ett långt skjutshåll, varunder man passerar över den stora skogen och bergsåsen Kägglon, som redan omtalats i våra gamla landskapslagar — undfägnade oss vår skjutskarl med en mängd berättelser om personer, vilka skulle hava blivit mördade och rövade under färden genom skogen, och han utpekade för oss åtskilliga stora högar av torra kvistar utefter vägkanten, där mord inträffat, i det han anmärkte att man icke bör gå ett sådant ställe förbi utan att själv kasta en kvist. När vi hunnit mitt på skogen, stannade han för att låta hästarna vila en stund och frågade oss om vi hade lust att gå och se en avrättsplats, som fanns i närheten. Vi voro naturligtvis mycket nyfikna att få bese en dylik plats, sedan vår körsven förut ganska omständligt för oss skildrat huru mördare och rånare plägade avrättas, anmärkande att han själv varit närvarande vid två avrättningar och att alltid mycket folk brukade tillströmma för att åse huru den dödsdömde skulle förhålla sig i de sista stunderna av sitt liv. Vi skyndade till stället, en avröjd plats i skogen, omkring 3—100 alnar från allmänna landsvägen. Men där mötte oss en hemsk syn. som gjorde oss alla förfäradc. På två i jorden nedslagna pålar av 4<—5 alnars längd vilade ett hjul av trä, varå en huvudlös människokropp befanns fastspikad, på vilken tydliga märken efter rovfåglars angrepp kunde skönjas. Helt nära invid stod en annan påle, vid vars fot ett avhugget människohuvud grinade emot oss. Skjutskarlen upplyste oss att huvudet varit fastspikat vid pålen, men att spikarna blivit bortstulna, emedan, enligt folktron, med järnet av spikarna, inlagt i ett betsel, den ostyrigaste häst skulle kunna lätteligen betvingas. Vi ryste vid åsynen av allt denna den mänskliga rättvisans hämnande framfart även emot brottslingens döda kropp, och den svåra stank, som härskade på stället, drev oss hastigt tillbaka till vårt åkdon vid landsvägen. Vad vi här sett, hade emellertid på oss alla gjort ett djupt intryck; och minnet av det avhuggna, grinande människohuvudet följde mig mycket länge». Olivecrona tillägger att han då ju inte kunde ana att han i en fram-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=