255 ett avgörande argument för dess bibehållande. ]\Ien därutöver betonade han vikten av att det allmänna rättsmedvetandet blev tillfredsställt och lugnat. Av ett senare inlägg av honom i debatten framgår att det sistnämnda argument för honom betydde ännu mer än det första. Inte utan skäl invände Kristensson i en replik, att rättskipningen härigenom löpte risken att bli beroende av tidningspressens förmåga att skrämma upp sina läsare. Jakob Pettersson vände sig mot avskräekningsteorin med stöd av kriminalstatistiken men också under hänvisning till att den sönderfrätts inifrån av strafflagen själv med dess alternativstadganden, domstolarnas liberala praxis vid bedömningen av mildrande omständigheter samt benådningspolitikens vidsträckta tillämpning, en synpunkt som han f. ö. framfört redan 1901. När t. o. m. en mångmördare som Per Mattias Johansson i Delsbo, som med kallt mod mördade tre personer, varav två för betalning, fick nåd, då måste, sade Pettersson, en potentiell mördare säga sig, att »det föreligger så ofantligt liten sannolikhet för att dödsstraff skall drabba honom, så att det praktiskt taget sett icke förtjänar att tagas med i beräkningen.» Pettersson förklarade vidare att han numera frångått sin tidigare uppfattning att dödsstraffet måste finnas kvar .som en säkerhetsåtgärd för fångpersonalen. Han hade nu anslutit sig till Thyréns mening: att här åberopa någon statens nödvärnsrätt är orimligt. Bakom åsiktsändringen låg vissa upplysningar som han fått från fångvårdsstyrelsen. Pettersson hade frågat styrelsen hur ofta det faktiskt inträffat att straffångar och särskilt livstidsfångar gjort sig skyldiga till övervåld mot fångvårdspersonalen. Till svar hade han fått en redogörelse för de fall under åren 1881—1909, då straffångar begått så svåra misshandelsbrott i fängelserna att de föranlett åtal inför domstol. Antalet uppgick till 37, alltså i medeltal något mer än ett brott per år. Av dessa fall hade dock endast 3 begåtts av livstidsfångar, vartill kom ett döden dömd. »Då kan man väl säga, att risken för att dessa livstidsfångar skola förgripa sig på fångbetjäningen är så försvinnande liten, att den icke förtjänar tagas med i beräkningen, i synnerhet som det icke borde vara omöjligt för fångvården att genom ytterligare försiktighetsmått ännu mera inskränka risken.» Fångvård.-^styrelsen hade f. ö. som en allmän erfarenhet meddelat att livstidsfångarna ingalunda är de mest svårhanterliga. Tvärtom är de lättare att handskas med än de som är dömda till straffarbete för visst antal år. Uppgiften bekräftades senare under Nordlund — begånget av en till
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=