252 självmord. Andcr var alltså rädd för dödsstraffet och denna rädsla finns hos många brottslingar. »Om detta är ett återhållande moment. ett skydd för de svaga, så torde det vara olämpligt att nu av humanitära skäl i fråga om brottslingen avskaffa dödsstraffet utan att taga hänsvn till dem. som utsättas för brotten.» Det grövsta av alla brott och det för vilket dödsstraffet kommer ifiåga är rånmordet. Mot förövarna av detta brott har staten nödvärnsrätt och vid utövandet därav kränkes ej humanitetens fordringar. Om dödsstraffet i sådana fall avskaffades, skulle säkert Ivnchjusticen komma i stället, sade Stendahl. »Jag kan icke för min del vara med om att nu genom slapphänthet eller vekhjärtenhet eller av vilket liknandc skäl som helst införa ett nytt brott, som i så fall skulle komma att begås av samhällets kraftigaste, dugligaste medlemmar för att försvara sig själva, då de lämnas i sticket av pjunkiga lagar, för att icke säga lagstiftare.» Om dödsstraffet har en avskräckande förmåga därom var alltså meningarna delade bland dess försvarare. Men man var ense om att det måste finnas kvar för att hävda rättens och statens auktoritet. Det utgjorde dessutom en trygghetsgaranti för fredliga medborgare och var därför djupt förankrat i folkopinionen. Så ungefär kan man sammanfatta argumenten för dess bibehållande, sådana de framfördes i första kammaren. Vid de tidigare riksdagarna hade första kammaren utan debatt och utan votering bifallit lagutskottets förslag att avslå motionen om dödsstraffets avskaffande. Också denna gång gick kammaren på utskottets avslagslinje. men det är betecknande för det läge. i vilket frågan nu kommit, att det år 1912 både blev debatt och votering. Dödsstraffets anhängare segrade visserligen med 8 l röster men motståndarna räknade en icke obetydlig minoritet: 13. IVär andra kammaren på kvällen samma dag behandlade lagutskottets utlåtande visste man alltså redan från början att frågan om dödsstraffets avskaffande fallit även denna gång. Debatten kunde under sådana förhållanden blott bli en opinionsyttring för den ena eller den andra åsikten. Intresset koncentrerade sig i första hand till meningsutbytet mellan Albert Petersson (»Petersson i Lidingö») och Jakob Pettersson (»Pettersson i Södertälje»). d»ni förre högerman, den senare liberal. Bägge var ledamöter av lagutskottet, där de företrätt olika åsikter. Albert Petersson, vars inlägg naturligt följde efter motionären Kristenssons inledningsanförande, företrädde i andra kammaren den ståndpunkt som Trygger hävdat i den första men byggde ut den väsentligt.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=