251 Sambandet mellan dödsstraff och folkopinion poängterar Rogberg ytterligare, då ban påvisar att justitiemord är otänkbara i Sverige med dess noggranna processordning och med förekomsten av konungens benådningsrätt, vilken senare är en garanti för att dödsstraffet aldrig tillämpas i andra fall än »då den allmänna meningen anser, att det är riktigt och nödvändigt för rättsordningen.» Borgmästaren Bergendahl ansåg även han att folkopinionens flertal ännu ville behålla dödsstraffet: Dödsstraffets motståndare är övervägande att finna bland velenskapsmännen — särskilt nämnde han professor Johan Hagströmer — men inom de lagstiftande församlingarna hade man i allmänhet en instinktiv känsla att detta straff ännu är oumbärligt för rättsordningens upprätthållande känsla träffar rätt.» l tan att omfatta vare sig vedergällnings- eller avskräckningsteorin kan man hysa den övertygelsen att tiden åtminstone ännu ej är mogen för dödsstraffets avskaffande. Detta straff är nödvändigt för att man skall kunna trygga sig för nya brott från de grövsta förbrytarnas sida; fängelserna är nämligen trots allt inte rvmningssäkra. För Bergendahl tedde sig saken så att det är »mera maktpåliggande för staten att skydda de oförvitliga medborgarnas liv än att trygga deras, vilkas brottsliga biijelser alltid innebära en fara för andra.» Borgmästaren L. E. Gezelius var av samma mening. Gezelius ville särskilt understryka vikten av att frågan inte avgjordes förrän en noggrann utredning framlagts för riksdagen. Han framhöll att problemet tedde sig annorlunda för uppsåtligt mord —som Thyrén egentligen åsyftat Att dödsstraffet skulle kvarstå i krigslagarna ansåg han, liksom f. ö. även Bergendahl, självklart. Om frågan är ett praktiskt spörsmål, »då må man lämna en bred plats för det allmänna rättsmedvetandets och dess talesmäns uppfattning och må man visligen akta sig för att låta än så välformade vetenskapliga skäl bliva de avgörande» spörsmål är fångpersonalens och medfångars säkerhet gentemot de grövsta bland livstidsfångarna. Ännu en talesman framträdde till dödsstraffets försvar: den kände stadsfiskalen i Stockholm Lars Stendahl, högerman och suppleant i lagutskottet. I motsats till andra talare ansåg han det obestridligt att detta straff hade en avskräckande inverkan på brottslingen själv. Stendahl uppgav att man vid obduktionen av Ander 1910 påträffat en glasflisa i hans mage, vilket lydde på att han sökt begå »och jag tror att denna och för brott mot staten. en tydlig anspelning på Thyrén. Ett sådant praktiskt
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=