250 nämligen att om dödsstraffet är oumbärligt för samhället, måste samhället också vara berättigat att använda det. Slutligen oförbätterlighetssynpunkten: bör vi verkligen avskaffa dödsstraffet »för att icke råka ut för en felaktig ståndpunkt med avseende på tillräknelighetsspörsmålet ?» Frågan om dödsstraffets oumbärlighet kan inte besvaras teoretiskt utan måste avgöras under vissa givna faktiska förhållanden, förklarade Trygger. De förhållanden som nu påkallade uppmärksamhet var framför allt »sammanslutningar av brottslingar för att bekriga samhället». Han pekade på anarkismen »Inför dylika sakförhållanden kan väl icke samhället beröva sig ett medel sådant som dödsstraffet, vilket hittills visat sig vara det enda. varigenom man kan hålla dessa människor i schack.» Upprätthållandet av rättens och statens auktoritet mot grova brottslingar i allmänhet och hotande anarkistiska ligor i synnerhet utgjorde alltså Tryggers motivering för att dödsstraffet måste finnas kvar i lagen. De övriga tre juristerna, som deltog i debatten, varierade samma tema om ock med delvis avvikande synpunkter. De tillhörde lagutskottet såsom ordinarie (BergendaliD eller suppleanter (Rogberg och Gezelius). Häradshövding A. H. G. Rogberg ville inte acceptera avskräckningsteorin. som man numera, sade han, tycks ha frångått i den allmänna uppfattningen. Men går man till botten i frågan kommer man till slut ej längre än till de omstridda problemen om brottslingens tillräknelighet eller icke-tillräknelighet och om den fria viljan. Därför måste man inskränka sig till att se frågan ur praktisk politisk synpunkt, och då måste man medge att utskottet har rätt i att om dödsstraffet är mödvändigt för rättsordningens uppehållande, så är därmed också dess rättmätighet bevisad. Den allmänna meningen anser att dödsstraffet fortfande behövs, menade Rogberg. Denna allmänna mening kommer särskilt till uttryck bland nämndemännen, »vilka på en gång utöva ett betydande inflytande på rättskipningen i de svenska underrätterna på landet och samtidigt stå den stora allmänheten nära.» Det är ganska naturligt att så är förhållandet i vårt glest bebyggda land. där polisväsendet inte heller är tillfredsställande: utan att hävda att den framträtt i Sverige. Men: »Om nu den meningen är allmänt given, att fredliga medborgare genom dödsstraffets tillvaro få ett bättre skydd mot mördare, mördande stråtrövare, dynamitarder och dylika grova brottslingar, varför skall då icke lagstiftningen låta de fredliga medborgarna behålla detta skydd?»
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=