248 Beträffande en av de liberala ledamöterna, juristprofessorn Nils Alexandersson, vet man genomhans egna ord i första kammaren sju år senare att det var hänsynen till säkerheten för fångvårdspersonalens liv som var den egentliga orsaken till att han röstade för avstyrkande. I likhet med vad som tidigare urgerats från många håll, hade Alexandersson 1912 den uppfattningen att dödsstraffet här borde bibehållas men »icke såsom dödsstraff utan just som en rätt för samhället att i vissa svåra undantagsfall taga en människas liv alldeles oberoende av tillräknelighet eller icke tillräknelighet endast med hänsyn till en hög grad av farlighet för medmänniskors liv, en farlighet som icke syntes på annat sätt kunna rubbas.» Sju av utskottets ledamöter reserverade sig dock till förmån för Kristenssons motion. En av reservanterna, den liberale redaktören Alfred Stärner, gav dock i den följande riksdagsdebatten »Widens lagutskott» den elogen att det i sitt uttryckssätt varit mindre cyniskt än Tryggers 1908 och 1909.3 I kamrarna behandlades lagutskottets utlåtande den 24 april, i första kammaren på förmiddagen, i andra kammaren under kvällsplenum. Debatten inleddes i första kammaren av Stärner, som bl. a. hävdade att det skulle vara till styrka för lagberedningen, om riksdagen redan nu uttalade sin anslutning till den moderna lagstiftningens allt mer markerade uppfattning om dödsstraffets förkastlighet. Socialdemokraten Alfred Petrén, överinspektör för sinnessjukvården, betraktade tagandet av en medmänniskas liv som »en handling av så brutal art, att det är ovärdigt ett civiliserat samhälle att tillåta den, med mindre det kan påvisas, att den är nödvändig till skydd för andras liv.» Den drivande kraften vid verkställandet av dödsdomar är inte hänsynen till samhällsskyddet utan helt enkelt den gamla vedergällningstanken, ansåg han. Som ett belysande exempel nämnde Petrén ett fall, där en dödsdömd mördare sökt begå självmord men hindrats av fängelsepersonalen för att han i fastställd tid skulle kunna halshuggas. Samhällsskyddet skulle ju, menade Petrén, ha blivit fullt tillfredsställt genom ett självmord. Han hävdade också att »en strafflag som visserligen i visst fall stadgar dödsstraff men som å andra sidan tillåter frigivning av individer, som på grund av abnormitet icke sällan äro att räkna till våra allra farligaste förbrytare . . . innebär mindre skydd för medborgarna i ett samhälle —än en lag utan dödsstraff men med bestämmelser därom, att ingen brottsling får frigivas, så länge han ännu kan anses vara farlig för sina medmänniskors liv och lemmar — han må nu betraktas som normal eller vara mer eller mindre abnorm».
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=