247 »Strafflagstiftningens fortgående humanisering. Avskaffande av dödsstraffet.» Kongressen besliit bifalla partistyrelsens förslag med Lindhagens tillägg. Punkten kvanstod oförändrad i de program som antogs 1914 och 1917. 1 det reviderade programmet 1920 förkortades formuleringen till: »Human strafflagstiftning. Dödsstraffet avskaffas.« Dödsstraffsfrågan togs nu även upp i riksdagen. Ånyo var det Emil Kristensson i Göteborg som gick i spetsen. I en motion i andra kammaren föreslog han liksom 1909 skrivelse till Kungl. Maj :t om dödsstraffets avskaffande.1 I det väsentliga sammanföll motiveringen med vad han tidigare anfört. Som ett nytt skäl anförde han hänsynen till »den förfärande och pinsamma plikt som närvaron vid en avrättning är för officianterna» och som han ansåg att samhället borde bespara sina tjänsteLeanders och Schottes inlägg 1909 hade alltså satt sina spår. I likhet med Lindhagen i dennes reservation nämnda år framhöll han att de mindre staterna gått i spetsen för dödsstraffets avskaffande: »Kunde vi i Sverige genom att sluta oss till deras led, bidraga till att de större staterna följde exemplet, så hade vi därmed säkerligen också bidragit till justitiemordens inskränkande och gjort rättvisan och framåtskridandet en icke alltför obetydlig tjänst». Kristensson ville i samband med motionen erinra om »den tacksamhet som reformvännerna alltid måste stå till justitierådet Olivecrona.» I motionen instämde denna gång inte mindre än 70 ledamöter av kammaren: 45 socialdemokrater. 24 liberaler och 1 högerman. Kammarens övriga 19 socialdemokrater, bl. a. Branting, hade dock inte skrivit under. Lagutskottet vid 1912 års riksdag räknade 7 högermän, 7 liberaler och 2 socialdemokrater; ordförande var liberalen Johan Widén och vice ordförande socialdemokraten Lindhagen. Inte mindre än 10 av ledamöterna var jurister. Detta i förening med den kluvenhet som ännu kännetecknade liberalerna över huvud taget i dödsstraffsfrågan torde vara förklaringen till att utskottet avstyrkte motionen.“ De skäl som anförts för dödsstraffets bibehållande 1908 och 1909 äger ännu sin giltighet, förklarade utskottet och i varje fall bör man inte på en enstaka punkt föregripa den pågående omarbetningen av strafflagen. En av högermännen, borgmästaren K. H. Bergendahl, föreslog att dödsstraffets tillämplighetsområde skulle ytterligare begränsas men utskottets majoritet ansåg att en sådan fråga borde hänskjutas till strafflagsberedningen. man visserligen med tillägget: »i huvudsak»
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=