246 1861 av justitieministern — De Geer — klart uttalades den meningen att ett stort steg därmed tagits till dödsstraffets avskaffande. Det blev sedan benådningsrätten förbehållet att fullborda detta löftes infriande. Så skedde i viss mån också under de första tiderna: endast i utomordentliga fall avslogs nådeansökningar. Men från och med år 1900 märkes ett omslag —bl. a. fick en 20-årig yngling —Sallroth —då gå i döden trots HD:s enhälliga tillstyrkande av nåd. »Och allt efter detta avklippande av de gamla traditionerna vilar en osäkerhet över rättskipningen i denna fundamentala fråga. De starka liberala stämmorna från förra århundradets mitt ha tystnat, och bland den härskande juridiska ämbetsvärlden förspörjas icke såsom förr några tecken till intresse för en sådan sak som denna. Säkerligen är detta en följd av den ekonomiska samhällsutvecklingen, som förkväver de ideella synpunkterna runt omkring sig. så långt deras intressen kunna sträcka sig.» Mötet uttalade nu sin livligaste anslutning till de gamla ännu ouppfyllda strävandena »under förhoppning att den insats i striden för det mänskliga, som dödsstraffets avskaffande innebär, måtte även i svensk rättskipning och lagstiftning med allra första bliva en verklighet.» Valet till riksdagen 1911 hade medfört en klar vänstermajoritet. I första kammaren hade liberaler och socialdemokrater 64 platser, i andra kammaren 166. Den 7/10 1911 tillträdde regeringen Staaff. Utsikterna att få dödsstraffet avskaffat kunde te sig ljusare. Thyréns principbetänkande, avlämnat 1910, innebar ett klart ställningstagande mot detta straff och tillförde abolitionisterna ett nytt och slagkraftigt argument. Betydelsefullt blev därefter att socialdemokraterna i det partiprogram, som antogs 1911, på Lindhagens initiativ fört in dödsstraffets avskaffande bland de mål som partiet ville kämpa för. I de äldsta partiprogrammen (1897, 1905, 1908) förekom under punkt VI vissa krav på folkligt inflytande på rättskipningen. Ingenting säges dock om dödsstraffet. Vid partikongressen 1911 hade partistyrelsen föreslagit en nv lydelse: »Ökat folkligt inflytande på rättsväsendet, såväl vid tillsättande av domare som vid själva rättskipningen, särskilt i brottmål. — Strafflagstiftningens fortgående humanisering. — Av kommun eller stat tillsatta sakförare att bistå rättsökande och i övrigt kostnadsfri rättshjälp i erforderliga fall.» Då förslaget föredrogs för kongressen, begärde Lindhagen ordet. Han hade varit med om att godkänna formuleringen, »men hade gjort sig skyldig till ett förbiseende och ville framställa ett förslag, som han antog att Partistyrelsen ej hade något emot.» Han föreslog, att andra delen av denna programpunkt skulle få följande lydelse:
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=