244 sonliga del blev konklusionen den att han instämde i motionens syfte men inte till fullo i dess motivering. Thyréns anförande kännetecknades av en klarhet i analysen som man tidigare inte mött i riksdagsdebatten i dödsstraffsfrågan. Även en motståndare i sakfrågan, justitieministern Albert Petersson erkände — i riksdagsdebatten 1912 —att så skarpt och så distinkt som angav sina skäl, »ha de, mig veterligt, varken förr eller efteråt blivit uttalade.« Thyréns personliga auktoritet har naturligtvis samtidigt utövat en betydande verkan. Lägger man därtill det stämningsläge, som rådde efter Amaltheamålets avgörande, är det inte svårt att förstå resultatet av debatten: Utan votering beslöt andra kammaren att bifalla Kristenssons och hans meningsfränders motion. Beslutet innebar givetvis en betydelsefull framgång för dödsstraffets motståndare. För första gången sedan 1867 hade andra kammaren för sin del beslutat dödsstraffets avskaffande i Sverige. Thyrén 1909
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=