243 åt dylika växlande vindkast, för att icke tala om möjligheten av att under detta bedömande kunna komma politiska brott, då så mycket lättare lidelser framkallas.» De principiella synpunkterna på dödsstraffet sparar Thyrén till sist. I sitt arbete »Straffrättens allmänna grunder» hade han framhållit att absoluta skäl inte kan framdragas vare sig för eller mot dödsstraffet. Han inskränker sig därför till att ställa frågan om allmänna opinionens uppfattning om detta straff. Det är nämligen, påpekar han, »av största vikt för lagen att den icke begagnar sådana medel, vare sig straff eller andra, som icke någorlunda överensstämma med tidens åskådning.» Med tillämpning på det aktuella problemet formulerar han frågan så: »Vad säger tidsåskådningen om valet mellan dödsstraff och livstids straffarbete? Ligger det en gång för alla i människonaturen, att utvecklingen, att all kultur, all humanitet skall medföra, att dödsstraffet måste förkastas i jämförelse med livstids straffarbete?» Hans svar blev att man icke kan svara ett tveklöst ja på den frågan. Historien visar att uppfattningarna härutinnan har växlat. Det vore därför klokast, menade Thyrén, att inte betrakta våra att dödsstraffet under alla omständigheter måste komma att vika för livstidsstraffet — »såsom i evig rättfärdighet grundade.» Vår egen tid har visserligen lyckligtvis träffat valet och det kunde ju räcka med att fastslå detta. Naturligtvis skall hämnd- och vedergällningstanken utrotas ur lagstiftningen, men denna skall därför inte underskatta »de djupt liggande instinkterna i samhället, som framkallat den där känslan av vedergällning, en känsla av motvilja, ovilja mot den onda gärningen. Lagstiftningen måste därför här gå fram med en viss försiktighet, vara varken före eller efter sin tid. Å andra sidan: vill lagstiftningen vara »sin tids samvete», bör den dock i viss mån försöka att försiktigt ta ledningen under hänsyn till sin tids åskådning. Kan den medverka till hämndkänslans utrotande genom att avskaffa dödsstraffet, handlar den enligt Thyréns mening både rätt och klokt. Även den som är aldrig så fast övertygad om den fria viljan, om tillräkneligheten och vedergällningen bör därför »känna sig tveksam om detta är en grund, tillräcklig för att fordra dödsstraffets bibehållande, när inga praktiska skäl tala härför.» Man måste ändå »inse den sanningen att en fullkomlig vedergällning icke tillhör mänsklighetens instans.» För Thyréns pernuvarande åsikter
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=