242 innebär att man måste draga en gräns mellan tillräkneliga och otillräkneliga och sedan mellan oförbätterliga och icke alldeles oförbätterliga. Men just i fråga om de oförbätterliga är gränsen utomordentligt svår att draga mellan tillräkneliga och otillräkneliga. Därför blir det »minst sagt obekvämt» att här skipa rätt. Thyrén delar visserligen inte den uppfattning som stundom framföres — numera dock. säger han, mest bland icke-fackmän brottslingar är mer eller mindre sinnessjuka; de »enklare» brottsfallen är nog i allmänhet mera mänskligt normala än man i allmänhet föreställer sig. »Men dessa oförbätterliga brottslingar, på vilka ingen avskräckning. ingen uppfostran biter, som tyckas sakna själva den elementära förutsättningen för rättskänsla, nämligen medlidande, medkänsla med andra varelser, ja, som t. o. m. redan i sin tidigaste ungdom kunna finna en pervers njutning i att bereda andra varelser lidanden av alla slag — dessa människor, som äro så påtagligen defekta, hava ett sådant fel inom känslans område, de äro enligt min mening, om icke otillräkneliga alla, dock utomordentligt svåra att uppdela i tillräkneliga och otillräkneliga.» »Just på detta område är uppdragandet av denna skiljelinje svårare. än någonsin, och just på detta område betyder skiljelinjen mer än någonsin», fortsätter Thyrén, »ty den är avgörande för frågan om hospitalsinspärrningen eller bilan; och det är verkligen ingen fördel för lagskiparen att han skall ställas inför detta alternativ. Även om man vill lämna honom medicinsk sakkunskap till förstärkning, är det dock omöjligt att känna sig säker på denna skiljelinje, man må nu lägga ansvaret på domaren eller läkaren eller båda tillsammans.» Dödsstraffets avskaffande skulle kort sagt medföra en »ofantlig lättnad» för rättskipningen i fråga om de oförbätterliga brottslingarna: Antingen skulle de inspärras för livet i ett sinnessjukhus eller i ett fängelse, och man skulle undvika alla de tvister som uppstår därav att psykiatrin, ju mer den utvecklas, kommer fram till allt fler olika meningar huruvida den dödsdömde verkligen varit tillräknelig eller ej, »om han bort behandlas med bilan eller å kriminalasyl.» Sådana tvister, framhåller Thyrén, är så mycket ledsammare som domstolarna lätt dragés in under folkopinionens tryck. Med tydlig hänsyftning på de uppmärksammade domarna år 1900 påpekar Thyrén sålunda att under inflytande av en opinion som upprörts av ett särskilt svårt brott kan följa »verkställandet av åtskilliga andra dödsdomar, som eljest icke skulle blivit utförda». Lika uppenbart är att han i fortsättningen åsyftade Amaltheafallet: »Men ingenting är förkastligare än att överlämna en sådan fråga att alla
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=