239 Konungen behagat bifalla den nådeansökan, som den dödsdömde Nilsson från Malmö insänt, tror jag, att denna underrättelse mottogs av största flertalet av landets befolkning med tillfredsställelse med anledning av de förhandenvarande förhållandena. Men jag är övertygad att en dylik tillfredsställelse skulle icke möta en underrättelse om att riksdagen och regeringen ämnade gå i författning om dödsstraffets avskaffande.» Dödsstraffet måste kvarstå i lagen för att kunna tillämpas i nödvärnsdensamma som Ernst situationer var alltså Wachtmeisters ståndpunkt Tryggers och Johan Widens. Den egentliga debatten ägde, oekså som vanligt, rum i andra kammaren. Kristensson talade för motionen. Inte minst tryekte han på den moderna psykiatrins betydelse för en förändrad syn på dödsstraffet: »Det har börjat framtränga en ny vetenskap, som tager mera hänsyn till den brottslige personen än till de yttre omständigheterna vid gärningen samt strävar efter att anpassa straffet efter regeln att förbättra och upphjälpa brottslingen. Jag tror emellertid icke, att det nu ifrågavarande straffet kan tjäna till upprättandet av brottslingar åt samhället. Och det kan tänkas, att det kommer en tid, som ser på denna rätt för staten att taga medborgares liv på samma sätt som vi se på häxprocessernas tid, då man vet att staten på grund av okunnighet tog medborgares liv. Att en sådan syn på saken i framtiden kan bli den härskande, är alls icke omöjligt.» Han pekade också på sociala missförhållanden, t. ex. dryckenskapen, som orsak till grova brott och slutade med att framhålla vikten av att andra kammaren uttalade sig i frågan när en revision av strafflagen nu stod för dörren. För utskottets viee ordförande, liberalen Zetterstrand, stod det tvärtom klart att just hänsynen till den kommande lagrevisionen manade till återhållsamhet från riksdagens sida; denna bör av principiella skäl inte gå utredningen i förväg ens i denna angelägna fråga, menade han. Det faller i ögonen vid läsningen av riksdagsprotokoll i dödsstraffsfrågan under senare år, att talarna vanligen yttrade sig i ett ämne om vars konkreta, brutala innebörd de själva inte hade någon direkt erfarenhet. Edvard W^avrinsky hade visserligen bevittnat Alftamördarens avrättning 1893 men i sitt anförande i andra kammaren kort därefter antydde han inte något därom. Debatten 1909 tillfördes onekligen ett realistiskt inslag, när två liberala ledamöter i kammaren vittnade om hur det kändes att övervara en avrättning. Axel Schotte hade som länsnotarie i Gävleborgs län på tjänstens vägnar varit närvarande vid Alfta-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=