238 en stark minoritet inom HD och en enhällig regering tillstyrkt nåd. Det främsta skälet till beslutet var emellertid — här märker man Hederstiernas inflytande i landet och att det fanns anledning att hoppas och tro att det var en enstaka företeelse som inte skulle upprepas. Under sådana förhållanden förklarade sig konungen »icke viss om att omsorgen om rättsordningens upprätthållande kräver dödsstraffets verkställande i detta fall.» Han tilllade emellertid att han skulle ha avslagit justitieministerns hemställan, om brottet icke varit det första i sitt slag. Anton Nilsson förskonades alltså till livstids straffarbete — att han liksom Rosberg och Stern blev frigiven år 1917 efter en intensiv kampanj för Amaltheamännens sak från vänsterhåll är bekant. Konseljbeslutet den 26 februari 1909 var den enda rimliga möjligheten i det läge som rådde. Konsekvenserna för samhällsutvecklingen av ett motsatt beslut låter sig knappast överblicka. Anmärkningsvärt är att under debat ten om lagutskottt'ts utlåtande följande dag hade första kammaren från början sin mening klar: utlåtandet bifölls med acklamation. Dessförinnan fann dock bruksdisponenten Henning Wachtmeister det angeläget att belysa lagutskottets utlåtande något utförligare. Det var ju tydligt sade han, att man sökte att så snart som möjligt få fram den åsyftade reformen och sannolikt skulle andra kammaren också komma att besluta i den riktningen. Genom en utförligare redogörelse för skälen till lagutskottets ställningstagande skulle det, så var tydligen hans mening, kunna förekommas att första kammaren utsattes för beskyllningen att vara emot reformer. att det begångna brottet var det första i sitt slag Wachtmeister ville framför allt framhäva dödsstraffets betydelse som avskräckningsmedel. Som belägg anförde han — förvånande, må man väl säga med tanke på att uppgiftens sanningsvärde helt underkänts genom ett inlägg i andrakammardebatten 1908 — rånmördaren Hjerts yttrande till sin fängelsepräst. »Fängelsestraffet verkar tydligen icke så avskräckande på hårda naturer som dödsstraffet», framhöll Wachtmeister. »Om endast en enda större förbrytelse skulle kunna förhindras genom att dödsstraffet står kvar, så är det riksdagens skyldighet att se till, att det icke avskaffas. Sedan blir det domstolarnas sak att döma, och Konungens sak att avgöra, att detta straff endast i allra yttersta nödfall användes.» Wachtmeister anknöt också till den fråga som varit i allas tankar i samband med motionen: »Då underrättelsen i går kom ut över landet, att Hans Majestät
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=