RB 35

22 där avlivas. Allmogen av nästliggande Byar och Socknar . . . till att följa fången att slå spetsgård kring exekutions-platsen att därmed hindra oreda och trängsel, som folkets förvett förorsaka kan, samt förekomma övervåld, som ofta blivit förövat vid dessa tillfällen». För denna skyldighet hänvisar Ehrenstråle till kap. 33 i tingsbalken och till ett kungl. brev av 11 november 1693 (Ehrenstråle a.a. »Spetsgård» innebar att de »sammankallade» ur folkets led stod i en ring runt schavotten, varje man försedd med en lång spetsig käpp av några fots längd. Flera sagesmän i Nordiska Museets folkminnesuppteckningar från 1920-talet kan berätta om hur far eller farfar vid unga år stått »spetsgård« vid en exekution på häradets avrättsplats. Anordningen kan närmare studeras på ett tekniskt sett visserligen ganska bristfälligt fotografi från rånmördaren Hjerts avrättning utanför Malmköping 1876. Från 1800-talets mitt har jag inte funnit någon uppgift om att borgerskapet behövt uppbådas; i de städer där exekutioner förekom vid denna tid — Stockholm och Vaxholm -— fanns ju både garnison och stadsvakt. Nästan alla avrättningar skedde på landsbygden, inom det härad, där mordgärningen förövats. ]Man har anlednizig tro att skyldigheten för allmogen »från nästliggande byar och socknar» att närvara av de flesta uppfattades som både skrämmande och nervretande. Det är inte omöjligt att detta i våra ögon orimligt barbariska åliggande är en del av förklaringen till att just bondeståndet vid riksdagarna på 1860talet krävde dödsstraffets avskaffande. De kvalificerade dödsstraffen avlägsnades ur lagen först 1811, sedan riksdagen tagit itu med saken; i praktiken hade det skett redan några år tidigare i samförstånd mellan Karl XIV Johan och regeringen, varom mera senare. Den egentliga grymheten låg här i högra handens avhuggande som skedde före halshuggningen; steglingen av man och bränningen av kvinna inträdde först sedan brottslingen redan avlivats. »Stegling» innebar att den halshuggne brottslingens kropp delades och sedan fästes på kärrhjul som var vågrätt fastlagda på kraftiga pålar; huvudet och handen spetsades fast överst på en stång, men det förekom också att även de lades på ett hjul. Med flera författningar sökte lagstiftaren förhindra, att dessa objekt rubbades ur sitt läge, begravdes eller bortfördes.10 En detaljerad beskrivning kan man få i skildringarna av Anekarströms avrättning, men det finns också sådana som rör mindre prominenta personer. Två av dem jag vill citera är från Finland i slutet av 1700-talet. s. 312).

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=