237 som alldeles uppenbart varit den drivanbefunnit sig i en uppagiterad hänsyn till alt Nilsson de kraften vid dådets utfiirande sinnesstämning, »skulle detta lätt kunna leda därhän, att ett dynamitattentat under social klasskamp så gott som alltid borde föranleda benådning från dödsstraff. Det lärer väl nämligen vara ganska sällsynt att icke dessa brott förövas under en dylik sinnesstämning.» I motsats till Petersson hade Hederstierna därför svårt att finna »några särskilt förmildrande omständigheter vid ifrågavarande brott.» Uppenbart är emellertid, fortsatte han, att ett dödsstraff inte bör verkställas om det inte är nödvändigt. Den avgörande frågan blev då: »fordrar omsorgen om rättsordningens upprätthållande att dödsstraffet går i verkställighet eller gör den det icke?» Det brott som nu begåtts under den pågående sociala klasskampen är det fiJrsta i sitt slag i landet, framhöll H('derstierna. Lidelserna på arbetarsidan har visserligen tagit sig våldsamma uttryck under de senaste åren, men han kände sig inte övertygad att ett upprepande av ett sådant brott verkligen vore att befara, inte ens om Anton Nilsson förskonades från dödsstraffet. Med den utgångspunkten kom Hederstierna till samma resultat som justitieministern: statens intresse för rättsordningens upprätthållande kräver inte att dödsstraffet verkställes. Också regeringens övriga ledamöter var ense om att Anton Nilsson borde benådas. Fyra av dem (utrikesministern Trolle och statsråden Alfred Petersson, Koos och Hamilton) instämde därvid i justitieministerns motivering, medan fem (Arvid Lindman samt statsråden Hammarskjöld, Swartz. Ehrensvärd och Malm) förenade sig med Hederstierna. De två närvarande justitieråden nisterns föredragning - Berglöf anslöt sig till dennes hemställan sak av vad Marks von Wiirtemberg yttrat i HD. Quensel åberopade vad han själv yttrat vid ärendets behandling i HD; han blev därmed den ende i konseljen som avstyrkte nåd. En kunglig diktamen till statsrådsprotokollet var i Amaltheafallet närmast en självklarhet. Konung Gustaf förklarade sålunda att brottets synnerligen allmänfarliga beskaffenhet starkt talat för att han borde låta dödsstraffet gå i verkställighet. Att han likväl beviljade nåd berodde i någon mån på att den dömde till följd av sin ungdom »icke ägt förmåga att värja sig för intryck av de samhällsfarliga uppmaningar, som framkommit från personer, vilka kanske djupast sett bära ansvaret för ifrågavarande brott». Konungen hade ävtm, yttrade han, tagit hänsyn till att - som yttrat sig omedelbart efter justitiemihade sinsemellan skiljaktiga uppfattningar. men under åberopande i huvud-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=