286 milton, Jakob Pettersson — den sistnämnde hade alltså nu frångått sin tidigare ståndpunkt i frågan — samt de båda väckelsemännen C. P. Jansson i Edsbäcken och B. P. Ersson. Reservationen var i huvudsak likalydande med Lindhagens reservation 1908 och torde alltså vara tillkommen företrädesvis på hans initiativ. Ett tillägg bär också hans omisskännliga signatur: »Man kan säga», heter det efter hänvisningen till det norska föredömet. »att det är de små europeiska staterna som gått i spetsen för dödsstraffets definitiva avskaffande. Genom ett bifall till motionen skulle den föga ärofulla undantagsställning, som Sverige därutinnan ännu intager, omsider upphöra.» Under de förhållanden som rådde var det rimligt att vänta att debatten om dödsstraffet i andra kammaren skulle bli lidelsefull och inte komma att sakna politiska övertoner. Att så inte blev fallet berodde på att konungen den 26 februari, dagen före ärendets behandling i kamrarna, benådade Anton Nilsson; det torde inte ha varit en tillfällighet att beslutet fattades nämnda dag. Benådningen tog vinden ur den väntade debatten, vilket ingalunda betyder att denna blev ointressant. För motiveringen av nådebeslutet svarade justitieministern Albert Petersson och konsultativa statsrådet Carl Hederstierna. den senare i likhet med Peters.son förutvarande justitieråd och dessutom ansedd som en av ministärens inflytelserikaste ledamöter. Det visade sig dock att de bägge statsråden motiverade sin hemställan om nåd med något olika argument. ’Med hänsyn till brottets beskaffenhet synes starka skäl tala för att dödsstraffet bör gå i verkställighet, yttrade Petersson. Han ville ändå anföra två förmildrande omständigheter: Den ena att brottslingen var en ung man, som av den ungsocialistiska agitationen »uppjagats till en blind tro på sina idéer och ett hat mot så kallade strejkbrytare. som berövat honom all besinning och kommit honom att under den för tillfället tillspetsade situationen finna varje kampmedel tillåtligt och tro sig genom sitt dåd göra en verksam insats i striden mot arbetsgivarna.» Det andra skälet var dock för Petersson det viktigaste: det »kan icke anses ställt utom allt tvivel» att omsorgen om rättstillståndets upprätthållande i detta fall kräver »det varnande och avskräckande exempel, som en fullbordad dödsdom måste innebära.» Hederstierna ansåg sig däremot inte ha rätt att ta hänsyn till de ideella motiv som måhända förelegat för Nilsson. Lagen har nämligen med dödsstraff belagt både mord och, som i detta fall, dynamitattentat utan mordavsikt och det av den anledningen att det sistnämnda brottet är av så allmänfarlig beskaffenhet att det förtjänar det högsta straff. Skulle jag nu, sade Hederstierna, ta
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=