235 lagens strängaste straff verkställdes på förövaren av ett brott som till bakgrund hade en bitter politisk och social konflikt. Marks von Wiirtemberg framhöll att den gamla uppfattningen om dödsstraffet såsom en akt av vedergällning eller hämnd visserligen ännu »äger rötter i mångas åskådning samt även lämnat vissa spår i gällande lagstiftning.» Men sådant utgör rester av »ett i det hela lyckligtvis övervunnet tänkesätt» som alltmer fått vika för »noblare och människosläktet mera värdiga åsikter om syftet och meningen med bestraffning». I vår tid torde dödsstraffet blott böra tillgripas när det är oundgängligen nödvändigt för rättsordningen upprätthållande, d. v. s. som ett samhällets självförsvar. Det är främst på HD det ankommer alt noga pröva, om det för detta syfte är »lämpligt och nödvändigt att vidtaga en i och för sig så motbjudande åtgärd som att taga en människas liv.» Särskilt ömtålig och ansvarsfull måste denna prövning bli när förbrytelsen har en politisk eller social färg. Det får därvid ej förbises att »den avskräckande verkan som i andra fall kan förväntas av dödsstraffets tillämpande och som torde innefatta det huvudsakliga berättigandet av detta straff, ej i lika hög grad är att påräkna, där politisk eller social fanatism har spelrum.» Inte heller får man förbise att den som begått ett brott av denna natur och straffas därför med döden lätt blir en martyr. Därav kan uppstå menliga följder för samhällslivet och farliga klyftor i samhällslivet kan ytterligare fördjupas. Endast om samhället måste handla i yttersta självförsvar bör dödsstraffet tagas i bruk såsom avskräckningsmedel. I fallet Nilsson föreligger, trots brottets allvarliga karaktär, inte en sådan situation. Däremot är menliga verkningar av straffets tillämpande ej uteslutna: det torde »med skäl kunna befaras, att den beklagliga bitterhet mellan olika samhällsklasser, som under ständiga stridigheter mellan arbetsgivare och arbetare synes alltmera sprida sig inom vårt folk, skulle få ökad näring därav att, utan verkligt nödtvång, lagens strängaste straff tillämpades å ett brott, som haft sin rot i sociala missförhållanden, för vilka samhället själv och dess hittills ledande klasser ej kunna göras helt oansvariga.» Den 22/2 avgav lagutskottet sitt utlåtande iiver motionen. Möjligheten av en avrättning inom en nära framtid var långt ifrån utesluten. Utskottet påverkades inte därav; det förklarade kort och gott att det ej funnit anledning att frångå sitt yttrande över Byströms motion vid föregående riksdag. Fem liberaler reserverade sig dock: Lindhagen, Raoul Ha-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=