234 är ju tecken härpå, och nyligen skedda avrättningar i Frankrike pekar i samma riktning. Betecknande för hur opinionsvindarna växlar i en sådan fråga är emellertid att stämningen i Frankrike nu några veckor efter de senaste avrättningarna tycks ha slagit om till avsky och fasa för detta barbari. »Liknande kastvindar i folkopinionen torde man även i vårt land vid olika tillfällen —senast 1900 —ha bevittnat. Men frågan om medmänniskors liv eller död bör ej vara överlämnad åt tillfälligt rådande stämningar.» Motionen innehöll också ett par nya argument mot dödsstraffet, där man bl. a. spårar den debatt som uppstått sedan landets främsta rättspsykiatrici i december föregående år uttalat sig angående Amaltheamännen. Den moderna kriminalpsykologien, beter det, har på nytt väckt liv i frågan om varför samhället straffar. Ett nytt argument var också hänvisningen till införandet år 1906 av institutet villkorlig dom: därmed har ju samhället erkänt, påpekar motionären, att förbrytarens återförv^ärvande åt samhället är straffets främsta syfte. Åsikten att dödsstraffet är nödvändigt som nödvärnsåtgärd avvisas med en slagkraftig analogi: »Om vi kunnna leva trygga och lugna, fast vi veta, att inom dårhusen många för den allmänna säkerheten farliga sinnessjuka finnas förvarade, så kunna vi det säkerligen även. då vi veta att några samhällsfarliga förbrytare vistats inom fängelsernas ännu fastare murar.» Slutligen hänvisas till de goda erfarenheterna från vissa utländska stater. Vad Sverige beträffade hade ju f. ö. lagutskottet 1908 själv framhållit att de grövsta brottens antal var i avtagande; alltså, menade motionären, borde vi kunna följa de utländska exemplen. Motionen hänvisades till lagutskottet för yttrande; dess ordförande var även nu Ernst Trygger. Innan detta kunnat avlämnas hade Högsta domstolen redan yttrat sig i frågan om nåd för Anton Nilsson. Inom HD var meningarna i nådefrågan delade. När domstolen den 9 februari skulle yttra sig förklarade majoriteten, de fyra justitieråden Lilienberg, Bohman, Grefberg och Quensel. att de icke ansåg sig kunna tillstyrka benådning; någon motivering anförde de dock inte. De tre ledamöter, som tillstyrkte, motiverade däremot sin ståndpunkt. Cassel hänvisade till Nilssons ungdom och till att tillämpning av dödsstraffet »icke synes vara av förhållandena oundgängligen påkallat». Skarstedt, som ju dömt Nilsson till livstid, framförde samma argument och tryckte även på att brottet härrört av ideella motiv. Utförligast var Marks von Wiirtemberg, som i ett anförande utvecklade hur olyckligt det vore om
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=