233 års strafflag »uttalades förvissningen om detta straffs snara faktiska avskaffande» och att benådningsrättens tillämpning sedan dess »väsentligen» fortgått i riktning mot detta mål. Numera finns det också hos vida folklager en bestämd opinion mot dödsstraffet. »Vi hysa också den djupt kända övertygelsen att en avrättnings återverkan på samhället, alltid till sitt gagn i högsta måtto omtvistlig, blir särskilt olycklig när den förbrytelse, som därmed skulle sonas, uppenbart har sin bakgrund i häftiga sociala konflikter.» Slutligen åberopas de nyss citerade uttalanden som några av landets främsta psykiatriker gjort i Dagens Nyheter av innebörd att »den unge, tydligen lätt påverkade attentatsmannens fulla tillräknelighet ej kan utan vidare anses oomtvistlig.» Samma dag som Nilsson undertecknade sin nådeansökan väcktes en motion i andra kammaren om skrivelse till Kungl. Maj :t om dödsstraffets avskaffande.1 Den var underskriven av hela den socialdemokratiska riksdagsgruppen — nu 34 man stark — och av 14 liberaler; i motionens syfte instämde dessutom den liberale handlanden Hj. Wijk i Göteborg. Sammanlagt framfördes alltså yrkandet av 49 ledamöter. Det bör då observeras att valen 1908 medfört en stark förskjutning åt vänster inom kammaren; socialdemokraterna hade fördubblat sitt medlemsantal och även liberalerna hade ökat, medan samtidigt högern gått tillbaka. Vänsterpartiernas sammanlagda styrkesiffra, om man räknar in några »vänstervildar», utgjorde nu Utgångsläget för dödsstraffets motståndare kunde även i övrigt synas mera gynnsamt: en tredjedel av kammarens ledamöter var nyvalda. Som förste undertecknare och därmed formellt som den egentlige motionären stod den socialdemokratiske folkskolläraren Emil Kristensson i Göteborg. Att motionen framsprungit ur det aktuella politiska och sociala spänningsläget gjorde motionären ingen hemlighet av. Dödsstraffets försvarare i Sverige har måst retirera från den ena positionen till den andra. Nu har man till sist måst stanna vid den förskansningen att detta straff alltjämt är behövligt som ett sista medel att upprätthålla rättens och statens auktoritet. På sistone hade emellertid »på ledande plats i stora tidningar detta straffs användning varmt rekommenderats och anmaning riktats till vederbörande myndigheter att icke falla undan för den farliga och falska humanitet som vill avskaffa ifrågavarande medel för att ’upprätthålla rättens och statens auktoritet’, och det är ju tänkbart, att växlande opinionsstämningar icke äro helt utan inverkan på huruvida en dödsdömd brottsling blir benådad eller ej.» Den »avrättningsstämning» som uppstod efter de Nordlundska morden av kammarens ledamöter. 139, d. V. s. 60 %
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=