232 na lagar med nästan religiös vördnad»; till dessa begrepp hörde avskyn för strejkbrytare. Striden mellan arbetsgivare och arbetare hade hårdnat på sistone. På arbetarsidan hade utsöndrat sig »en samling av unga män, för vilka den socialdemokratiska lagvägen är osympatisk. I sin livliga fantasi och i känslan av att striden gäller liv och död. vilja de realisera sina planer i hastiga och kraftiga slag. För många av dem har vid en längre tids arbetslöshet bitterheten och entusiasmen utbildats till fanatism.» Rådhusrätten i Malmö dömde 18,9 1909 Nilsson och Rosberg till döden, Stern till livstids straffarbete samt avvisade försvarets vrkande på anställande av sinnesundersökning. Skånska hovrätten fastställde rådhusrättens dom liksom domskälen. Domen var dock ej enhällig. HD avslog den 11/1 1909 yrkandet om undersökning av de livdömdas sinnesbeskaffenhet. Anton Nilsson dömdes av fem ledamöter till döden medan två dömde honom till livstids straffarbete. Algot Rosberg återigen dömdes till livstids straffarbete av fem ledamöter, till döden av två. HD:s utslag föranledde Anton Nilsson att (26/1) ansöka om benådning från dödsstraffet. Skriftliga förböner inkom från föräldrarna och syskonen samt från Johan Dahlqvist i l ddevalla, den senare »å mina egna och mångas vägnar» och »i angenäm hågkomst av Eders Majestäts milda och högsinnade handlingssätt emot de båda under förra året för postrån och mord häktade unga tyskarne.» Viktigare var den nådeansökan som daterad den 30'1 inkom frän 91 ledamöter av andra kammaren. Den var underskriven av drygt 30 socialdemokrater, d. v. s. praktiskt taget hela den socialdemokratiska gruppen med Branting i spetsen, som var första namn på listan och möjligen petitionens författare, samt drygt 60 liberaler. Bland de senare återfinnes bl. a. Knut Kjellberg, Jakob Pettersson, Gustav Kobb, Edvard Wavrinsky, Sixten Neiglick. Bror Petrén, Jakob Byström, Hjalmar Wijk, Johan Thyrén, Nils Edén och Fridtjuv Berg. Flera av dessa har vi redan mött eller kommer att möta i riksdagsdebatter rörande dödsstraffet. Till undertecknarna hörde också två ledamöter som genom egen självsyn hade kunskap om en avrättnings realiteter: Axel Schotte. som uppläst domen vid Alftamördarens avlivande 1893 och Idrik I^eander, fängelsedirektören i Karlskrona där ynglingen Sallroth halshuggits 1900; även dessa skulle i senare riksdagsdebatter framträda som övertygade motståndare till dödsstraffet. Petitionärerna erinrade om att det redan vid tillkomsten av 1861
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=