KAPITEL 15. DÖDSSTRAFFET INFÖR RIKSDAGEN 1909. AMALTHEADÄDET När frågan om dödsstraffets avskaffande påföljande år återigen kom upp i riksdagen var det mot bakgrunden av det s. k. Amalthea-dådet. Natten mellan den 11 och 12 juli 1908 bragtes en dynamitladdning att explodera på logementsfartyget Amalthea i Malmö hamn. Ombord på fartyget sov då ett större antal engelska arbetare, strejkbrytare i en pågående arbetskonflikt i hamnen. Av dem dödades 1 och skadades 23. Bakgrunden till Amaltheadådet liksom förloppet är ofta skildrat i litteraturen; någon fyllig redogörelse är här inte nödvändig. Det skall endast erinras om att av de ungsocialister, som åtalades, tre snabbt kunde fastslås ha varit huvudaktörer: Anton Nilsson, Algot Rosberg och Alfred Stern, alla i 20-årsåIdern. Av dem var Nilsson mest belastad. Han hade varit den drivande kraften. Åtminstone vid ett tillfälle hade de övriga velat överge planen men han hade ensam vidhållit att den måste utföras. Han hade ensam placerat dynamitladdningen ombord på fartyget. Nämnas bör vidare att samtliga åtalade i målet, alltså även de som enbart stod till svars för delaktighet, på egen begäran fick Stockholmsadvokaten Carl Romanus till rättegångsbiträde. Lagen av 1906 om rättegångsbiträde slog därmed för första gången igenom i ett dödsstraffsmål, som till sist blev ett nådeärende. Carl Romanus inledde samtidigt sin bana som försvarsadvokat ända upp i HD för livdömda. Tre frågor kom att under rättegången stå i centrum. Förelåg uppsåt att döda? Skall sinnesundersökning av de tre huvudåtalade anställas eller inte? Slutligen det allt överskuggande problemet: är det rimligt att tillgripa lagens strängaste straff för en gärning som framsprungit ur djupgående politiska och sociala motsättningar? Romanus inlämnade en skrift, vari han framhöll den dualism i folkets rättsuppfattning som inträtt under senare tid: arbetarrörelsen har för sina anhängare »skapat nya fasta begrepp, som hållas i helgd lika oskriv-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=