230 1901, vari denne meddelade att alla rikets fångar på order från fångvårdsstyrelsen år 1872 underrättats om livstidsfången C. O. Anderssons avrättning. Sedan debatten slutat över halv ett på natten fann talmannen, efter att ha ställt proposition, att kammaren bifallit utskottets hemställan. Branting begärde emellertid votering, som utföll med 95 röster för lagutskottets utlåtande mot 72 för Lindhagens reservation. Antalet röster för dödsstraffets bibehållande hade alltså minskat och antalet röster för dess avskaffande ökat sedan 1901. De argument mot dödsstraffet som framfördes vid 1908 års riksdag var i princip desamma som Knut Olivecrona sammanfört i sitt arbete. Ett nytt inslag var dock den tankeställare, vartill den moderna psykiatriska forskningens resultat gav anledning. Argumenten för dödsstraffets bibehållande var fortfarande dels avskräckningstanken, dels tanken att detta straff måste finnas kvar som en yttersta möjlighet för staten att hävda sin och rättens auktoritet. Det senare betraktelsesättet fick både i lagutskottets utlåtande och i debatten en mer accentuerad prägel än det förra. Också ledande liberaler anslöt sig därtill. Strävandena att avveckla dödsstraffet hade alltså ännu 1908 inte lett till påtagliga framgångar, låt vara att abolitionsmen fått något flera röster i andra kammaren än tidigare. En omsvängning kom först med 1909 års riksdag och var då förorsakad av en händelse som i hög grad engagerade det svenska samhället: Amalthea-dådet och domarna över dess huvudaktörer.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=