229 ord formiilorade han sin ståndpunkt. Den kriminalpolitiska debattens utveckling under senare tid tycktes honom också gå i den riktningen. I mitten av 1800-talet fördes en hård strid mot dödsstraffet men den striden har lagt sig. sannolikt, menade Widen, därför att man kommit under fund med att detta straff egentligen inte är strängare än andra strafformer som man tvingats tillgripa i länder där dödsstraffet avskaffats. Fängelserna i Italien lämnar inget övrigt i fråga om brutalitet, och vad de ofta åberopade föregångsländerna Rumänien och Portugal beträffade, ställde Widén frågan om de verkligen var att betrakta som föregångsländer. Som Lindhagen anmärkte i ett senare inlägg, förbigick Widén däremot Holland och Norge. Ingen, inte ens Olivecrona, har satt ifråga att staten har rätt att såsom straff taga en människas liv om det är nödvändigt för uppfyllande av statsändamålet, fortsatte Widén. Frågan blir alltså om en sådan nödvändighet föreligger. Brottsstatistiken kan i varje fall inte ge något tillfredsställande svar, ty även om de grövre brotten avtagit följer därav icke att dödsstraffet är obehövligt: »Även om under en viss tid endast ett enda brott begås, men detta brott är av så svår beskaffenhet som t. ex. det som år 1901 begicks av Nordlund ... är dödsstraffets kvarstående i lagstiftningen befogat just med hänsyn till att ett sådant brott kan inträffa.» Fallet Nordlund illustrerade, menade Widén, det nödvärnstillstånd som staten plötsligt kunde befinna sig i och som vid det tillfället måst utkräva brottslingens liv. Belysande för Widéns inställning är hans karaktäristik av Nordlund: »försåvitt man kan förstå en person, som var fullt tillräknelig, .«om med kallt blod offrade icke blott e n människa utan hur många som helst ... I ett sådant fall har samhället enligt mitt förmenande rättighet att ta en brottslings liv.» Widén fann också stöd för sin principiella uppfattning i några reservationer till det norska strafflagförslaget liksom i ett yttrande av Bismarck. Högermannen Per Persson i Törneryd, kammarens vice talman, hävdade däremot att dödsstraffets främsta och egentliga uppgift är att verka avhållande. Som belägg för dess effektivitet därutinnan åberopade han —såsom han gjort redan i debatten år 1901 offentliggjorda uttalande till fängelseprästen: om de bägge mördarna vetat att dödsstraffet fanns kvar, hade de aldrig utfört sitt brott. M. F. Nyström kunde omedelbart replikera att argumentet var värdelöst: i kammaren uppläste han ett brev som han fått från Knut Olivecrona rånmördaren Hjerts
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=